Där flödade upp en namnlös, förut okänd våg i ett dittills slutet flickhjärta.
— Vet du också, Gösta, att en man kan falla i krig? Vet du, att mången vid nitton år har dött ensam och obegråten i främmande land?
— Bryr jag mig om lifvet, där du icke finns? Gif mig ett ord, för hvilket jag kan lefva och segra! ... Du vill icke? Behåll det. Jag går att dö, och säg ej, att jag skall dö obegråten. Du skall nödgas begråta mig, om du vill eller icke. Jag vet, du är ärelysten; du kan få allt, men se, Hagar, du kan aldrig få någon, som har dig så kär!
Sedan ett halft år hade Hagar Ring hört dessa ord och alltid förstått att slingra sig undan. Det hade blifvit henne allt svårare, och en förrädare hade uppvuxit inom henne, ju mera ståndsskillnaden upphörde att tynga. Hon sökte skydd bakom sin stolthet, som var icke mindre än hans, och svarade:
— Är det så som en man skall lefva och dö? Han som fått bragden, han som fått äran, skall han binda sitt lif vid en flickas ord? Blygs du ej, Gösta, att gifva dig i träldom under ett löfte, som du skall ångra i morgon och glömma i öfvermorgon?
— O, du visa Sibylla, hvarför har Gud skapat dig så, att du och ingen annan är just för mig? Bryr jag mig om din visdom? Begär jag dina malätna folianter? Dig begär jag och ingen annan, om du ock vore ett skogsrå eller en hafsfru, och jag skall äga dig, om du än gömde dig bakom en drottnings släp. Kallar du detta träldom? Hvad kallas då det, när en fri man befriar en trälbunden kvinna?
— Gå, Gösta, gå! Du har druckit vin.
— Än sedan? Jag har utan din tillåtelse druckit en afskedsbägare med mina vänner i von der Lindens källare. Och nu har jag mod att säga dig allt. Följ mig, Hagar! Vi gå nu genast ombord på Mickelsons fartyg. I morgon äro vi långt ute på hafvet, och vida världen står öppen för oss. Vi två skola eröfra världen.
Där sken en blixt genom Hagars mörka ögon, slocknade hastigt och tändes åter. Det djärfva trotset inom henne svarade ja, men klokhet och stolthet svarade båda nej. Hon reste sig tigande, vände honom ryggen och gick.
Han grep hennes arm. Hon stannade och såg bort.