— Hvad kan nu vara så brådt å färde? frågade en adelig ryttmästare, hvars ärende var att begära en förläning af jordagods för obetald lön. — Skrifvaren vet det: få vi krig med Danmark?
— Gud bevare! svarade Tungel med en axelryckning, som han lärt i statsmännens skola. — Krig ha vi mer än vi godt kunna sköta. Jag tänker det är något klagomål från bönderne om adelns förläningar.
— Slikt kommer rådet till, medan fröken är omyndig, rättade en häradshöfding, som var stadd i bugningar för en lagsaga.
— Gud gifve hon vore myndig och sloge juten för döförat, efter hon skall vara så karlavulen, suckade en Åbo-krämare, som blifvit illa prejad på sin salpeterlast.
— Säg det! anmärkte en äldre, reputerlig tjensteman med en stor vårta på hakan. — Det är länge sedan vi sett en holländare i våra farvatten, allt för den fördömda Öresundstullens skull. Är det välbetrodde kunglige skrifvaren Tungel jag har den förmånen beskåda?
Tungel, som högdraget slagit sig ned på en bänk, medan de öfrige stodo, nedlät sig till det svar, att han vore densamme.
— Mitt namn är Lydik Larsson, tullnär i Helsingfors, fortfor den reputerlige med en ödmjuk bugning. — Törs jag begära få tala ett ord mellan fyra ögon?
Rådets mäktige tjenare mätte småstadsresanden med en granskande blick och fann honom bära försilfrade mässingsknappar i rocken samt en urkedja af guld, alltså lämplig att plocka.
— Jag väntar hans nåd rikskanslern och har knappt om tiden. Törhända kan jag tjena med ett par minuter här i rummet bredvid, genmälde Tungel, som var husvarm i maktens herresäte.
När de befunno sig utan vittnen, började tullnären: