— Jag är nyss hitkommen på befallning af presidenten Kurck i ett vittnesmål ...
— Lydik Larsson? Ja, jag påminner mig, afbröt honom den myndige skrifvaren. — Ni blef åtalad för tre år sedan och dömd till sexhundra dalers böter för efterlåtenhet i tullen. Jag kan ingenting göra för er, min gode man.
— Tiderna äro svåra och sportlarna små, suckade tullnären. Man slår sig illa ut med hustru och barn, och tullnärstjensten i Åbo är ledig ...
Kunglige skrifvaren kastade en blick på guldkedjan, som just ej antydde alltför betryckta omständigheter, och svarade:
— I Åbo? Ja, jag tror. Men där åtelen är ... ni förstår. Många sökande ... Wenman från Åbo, Lüders från Stockholm, folk med förnäma gynnare. Det enda vore att insinuera hos hans nåd rikskanslern, ifall han ej redan bortlofvat tjensten.
— Skulle jag ej töras uppvakta hennes majestät drottningen? vågade tullnären hviskande fråga.
Skrifvaren höjde föraktligt på axlarna.
— Ni kommer från landet, min gode man. Om ni har någon dresserad finsk björn, som kan dansa för nådig fröken, så försök eder lycka. Kanske kan ni få en pung mynt eller ett rapp af ridpisken, allt efter skickligheten. Lycka till!
— Nej, jag beder välbetrodde skrifvaren, lägg ett godt ord för mig hos hans nåd rikskanslern! Jag skall ej vara otacksam, och ... eftersom välbetrodde skrifvaren torde få omkostnader för min skull, så ... var så gunstig och tänk på mitt bästa!
De sista orden åtföljdes af en ansenlig skinnpung, som ljudlöst gled ned i skrifvarens vida rockficka. Icke långt därefter stod denne inför sin höge chef, föredragande en promemoria på de ärenden, som i dag skulle förekomma i rådet. Nils Nilsson Tungel var till alla delar den man, som drottningen så gäckande skildrat för Hagar Ring, men hon hade underlåtit att tillägga de egenskaper, som gjorde honom till ett mycket användt redskap i statens och längre fram äfven i hennes egen tjenst. Han var nämligen ett slipadt hufvud och känd för en ovanlig ämbetsmannaskicklighet.