— Följ Tungel i kväll efter mörkningen! Rapportera alla hans steg!
— Han skal s’gu ikke være den mus, som lister sig ud af kattens öine, svarade detektiven och försvann i sitt kryphål.
Samma dag, den 12 Maj 1643, när de löpande ärendena voro expedierade i rådet klockan tio, afskedades Tungel från protokollet, och en hemlig öfverläggning tog början. Drottningen var närvarande och åhörde med mycken uppmärksamhet den ifriga rådplägningen, utan att däri deltaga.
För eftervärlden är denna skickelsedigra öfverläggning i svenska rådet icke mera en hemlighet. Det var där man beslöt att afklippa de olidliga tvisterna om Öresundstullen och den ständiga faran af ett anfall från sidan. Ärendet gällde ett krig med Danmark, och det beslöts enhälligt, icke med lätt hjärta midtunder brinnande krig i Tyskland och de redan så betungande bördor, som tryckte ett fåtaligt, fattigt folk. Men segrarna hade burit sin frukt och nederlagen sin lärdom. Stämningen uttalades bäst i den gamle Jakob De la Gardies ord: »Man skall först med all makt söka en kristelig fred. Kan den intet vinnas, såsom nu för ögonen är, då måste man öppna på pungen och rusta sig till och sedan tro Gud om godt och gå rakt på fienden. Så gjorde jag med moskoviten.»
Framgången berodde likväl så väsentligt på hemlighetens bevarande, att därförutan hade kriget varit en dårskap. Kristian IV, som besegrat Sverige i nästföregående tvekamp, kunde endast angripas oförberedd och endast af Torstenson. Mot denne härförare stod hela kejsaredömets makt i vapen, alltså borde Tyskland lika litet som Danmark förnimma den minsta knäpp af en ny spänd hane på svenska gevär. Ytterligare stod vid Estlands och Lifflands gränser det då ännu mäktiga Polen med sin unge bragdlystne konung Uladislaus, som brann af begär att hämnas sin faders nederlag och rycka till sig sin ärfda svenska krona. Mot väster, söder och sydost måste således alla skvallrande läppar tillslutas, alla lyssnande öron tillstoppas. Mot nordpolen var riket tryggt och nästan lika tryggt mot den trötte ryske jätten i öster. Alltsedan Gustaf Adolfs tider hade bådas fiende Polen lyckats förena Ryssland och Sverige i en sällsynt vänskap. Det var först efter Kristinas tider, som hjältarne Carl X Gustaf och Carl XII genom Polens underminerande — det största politiska misstag i Sveriges historia — lyckades draga öfver sitt rike Rysslands kolossala, från sin naturliga dämmare frigjorda makt.
Så skickligt hade svenska regeringen dolt sina planer och visat sig undfallande mot kung Kristians öfvergrepp, att ingen diplomat utanför svenska rådet trodde på krig med Danmark. Men hur lyckligt än hemligheten bevarades, låg där för mycket misstänkeligt i tidens luft för att icke någre bland diplomaterne skulle med spejande ögon och lyssnande öron hafva vädrat någonting, som dock kunde vara i görningen.
En af de skarpsyntaste och en som därtill hade mesta anledning att hålla sig vaken, var danske ministern i Stockholm Peder Vibe ... Denne herre hade på aftonen samma dag, när kriget beslöts i rådet, mottagit en kurir med depescher från sin regering och bref från danske ministern i Warschau. Innehållet tycktes förtreta och oroa honom; hans otålighet gaf sig luft i enstaka utrop under läsningen, medan hans systerson och privatsekreterare, unge Rantzau, tid efter annan afbröt honom med frågor om en svårläslig rapport, som var under renskrifning. Vibe ägde hvad Oxenstjerna saknade, en pålitlig handsekreterare.
— Vil du tie? ... Corfitz Ulfeld utnämnd till rikshofmästare? Ja, hvarför är jag icke kungens svärson? ... Finnas ej flera bastarder att försörja dig, Rantzau? ... Och kungen utgifver sin »Nye Reces»! Hvartill tjenar att stifta lag för en så usel styrelse, som vår kungliga danska? ... Afskeda rådet, tukta småadeln, frigör de lifegne, och svensken skall icke våga knyta näfven i byxfickan.
— Men friheten, ers excellens ... adelns privilegier? vågade den fullblodige sekreteraren invända.
— Håll munnen! ... Hamburg mumlar ... holländaren stångas ... Se åt hvem som knackar!