Äfven Vibe hade en löntrappa, som ingen diplomat ville umbära vid denna tid, när så mången spårhund måste komma och gå osedd. Sekreteraren införde en västgöte med ränsel på ryggen och en bunt väfskedar öfver axeln.

— Så, så, sade Vibe, när den nykomne med en bondaktig skrapning på baktassen frågade, om hans nåd behöfde byxtyg af samma sort, som borgmästarens byxor i Skara. — Lägg af lösskägget, du, och kasta det där skräpet i vrån. Den unge herrn här går uti mina byxor.

— Fälle jag det tror, genmälde västgöten och skrapade sig betänksamt i den yfviga, gula luggen. — Visa mig stjärten, sa´ göingen, så jag får se, om du är räf eller anka.

— Hvad nu, lymmel? röt ministern otåligt. Kör ut karlen, Rantzau!

Innan det kom till denna handgriplighet, fann den nykomne för godt att taga reson, kastade från sig peruk, skägg och handelsvaror samt visade under förklädnaden kunglige skrifvaren Nils Tungels grinande ansikte.

— Undskyll, ers excellens, sade han. Jag står här under danska kronans lejd, och mig skall intet ondt vederfaras, men utanför trädgårdsporten är icke lätt att lista sig genom. Hade jag icke en stöfvare tätt i hälarna ända från Nygatan? Men jag lurade honom. Jag slank in i Bouchtska gården, som har två utgångar, och förrän hans räf bet min gås, var jag öfver muren i trädgården. Vackert så vid mina år, ers excellens. Men med repet på dörrkroken och Danmarks välfärd där innanför, skonar jag, som ers excellens ser, hvarken lif eller välfärd för mitt underdåniga nit.

— Jag förstår, genmälde Vibe med ett förakt, som han knappt vårdade sig om att dölja. — Tungel sätter sin hals på spel, och detta skall vedergällas kontant. Men hvad är nu å färde, när en så försiktig man icke törs skrifva eller skicka en annans hals i snaran? Är det en revolution?

— Bättre upp, ers nåd, bättre upp.

Och svenska rådets förtroendeman räknade redan i tankarna de högar af guld och torn af äreställen, som ett förräderi just i den rätta stunden ofelbart måste inbringa honom.

Vibe blef uppmärksam. Han kände sin man och nedlät sig att smickra en usling, som han behöfde.