— Jag känner ert nit, fortfor han, och det skall belönas efter förtjenst. Ni är en ovärderlig bundsförvant, Tungel, och rikskanslern behandlar er som ett legohjon. Vore jag i hans ställe, skulle jag gifva en man som er sin berättigade plats i rikets råd. Det är lyckligt för oss, min käre Tungel, att vi bättre förstå uppskatta ert värde. Men våga icke i otid ert dyrbara lif! Ni behöfves nu bäst där ni är. Hvad är det om? Ligger drottningen för döden sjuk?
— Bättre upp, ers excellens!
Skrifvaren kunde ej neka sig nöjet att utminutera sin nyhet droppvis, likasom man räknar högar af guldmynt ett och ett för att höra hvartenda särskildt klinga.
— Då har Torstenson blifvit totalt slagen i Tyskland. Ut med det, karl!
— Sverige förklarar Danmark krig! hviskade Tungel med tonvikt på hvarje stafvelse. Detta var hela guldrullen i klump.
Vibe reste sig och satte sig åter. Han hade känt i luften oset af något brändt, men det låg som ett obestämdt töcken vid framtidens horisont.
— Det är icke möjligt! utropade han.
— Det är säkert, genmälde skrifvaren.
Ministern lugnade sig.
— Ni torde hafva misstagit er. Förklara på hvad ni stöder en så vågad förmodan!