— Det är möjligt, ers excellens. En mesallians! Och Radzivilerne äro af alla stolta polackar de stoltaste.
— Gamle Radzivil får icke vägra. Jag skall låta erinra honom, att hans namn står i pant, detta namn, som man skymfat i Stockholm. Nej, Tungel, ni har utspelat en trumf och spelat för väl för att kunna tappa. Låt oss nu blanda korten skickligt i Warschau, och ni kan lägga eder lugnt att sofva på edert inbillade krig. Sverige skall aldrig våga angripa Danmark, om den polske uroxen stångar sina horn i dess sida.
— Också möjligt. Men dessa horn ha blifvit afsågade förr, och nu är jag här med det budskap, att rådet beslutit krig. Jag har varnat ers excellens, jag tvår mina händer.
— Godt, godt. Jag skall belöna er tjenst som om Torstenson redan stode vid Köpenhamns murar. Se här en växel på Texeira i Hamburg. Papper är i dessa tider säkrare än guld och Texeira den säkraste bank näst Ruben Zevi. Lämna västgöten här, och kläd eder till dalkulla. Där i väggskåpet finner ni kjol, tröja, förkläde och huckle. Jag riskerar mitt goda rykte, men hvad gör man ej för sina vänner? Min tjenare skall ledsaga eder. Tag en omväg, försvinn i skuggan af slottsmuren; man är ingenstädes säkrare, än tätt invid galgen ... Så! — fortfor han skrattande, medan kunskaparen undergick denna förvandling. — Möt nu i mörkret prosten i Leksand, och han skall svära på, att ni är ett af hans skriftebarn. Farväl, min ohängde bundsförvant, jag räknar på edra vidare tjenster.
— Rantzau — yttrade Peder Vibe till sin sekreterare, när svenska rådets förtroendeman lyckligt var utom hörhåll — jag gaf den där karlen 6,000 daler nu, och 6,000 har han fått förut: hvad anser du honom vara värd?
— Sex öre till ett bastrep. Hampa vore ett slöseri, svarade Rantzau.
— Ja, så skulle jag ha svarat vid din ålder. Och likväl uppsätter denne karl Axel Oxenstjernas ultimatum till kejsare och konungar: ho vet hvad han ännu skall uppsätta åt drottning Kristina? Minns, när du blir minister, att du betalar förrädaren, innan du hänger honom. Det är ett elände, Rantzau. Staten har sin moral och en hederlig man sin, men de gå ihop först vid galgen. Hvad vill du betala för den nye rikshofmästaren Corfitz Ulfeld?
— Jag förstår icke ers excellens.
— Nej, du förstår icke. Han är ju numera Kristian IV:s högra hand, han regerar Danmark och skall troligen slingra sig fram några år. Hvarför jämföra en så högt uppsatt dignitär med en simpel landstjuf? Den dag torde komma, när Corfitz Ulfelds högre meriter göra honom förtjent af en högre galge, än Tungel. Gå till hvila, min son, och dröm icke om en statsmans ihåliga segrar, dröm om din käresta, dröm om en hederlig landtgård i Selands bokskogar eller en ärlig död på fältet för gamla Danmark!