De stora höjderna stiga endast ur stora djup.
Sverige hade hört större vältalare och kraftigare botpredikanter, än drottning Kristinas öfverhofpredikant Johannes Matthiæ, men få, hvilka som han, eller mer än han, predikat den kristna kärlekens evangelium. Han var sitt tidehvarfs evangelist, sitt århundrades Tollstadius. Och nu var han utnämnd till biskop i Strengnäs; nu skulle han, på Kristi himmelsfärdsdag, säga sin församling farväl i Storkyrkan. Intet under, att den föga rymliga kyrkan var till trängsel fylld och att tårar sågos i många ögon. På den kungliga läktaren visade sig drottningen med sin uppvaktning; riksrådens bänkar voro fulltaligt upptagna, många andra förnäma och höga personer närvoro. Nu förväntade man af en hofpredikant idel honung och sötma till jordens mäktige; nu skulle han tala om deras höga kall och förtjenst framför andra dödliga; nu skulle han, som några år senare professor Alanus i Åbo, förklara adelskap för en gudomlig inrättning och hvarje högättad person begåfvad redan i födseln med synnerliga utmärkta egenskaper. Predikanten svek denna väntan: han visste väl till hvilka han talade, men han böjde sig icke denna gång; det låg den milde evangelisten på hjärtat att, också han, engång nedböja sina åhörare inför den Allsmäktiges tron. På samma gång han talade kärlekens tröst, visade han äfven sanningens tänder.
Han tillämpade dagens text på Esaias’ ord och Marias lofsång: »Alla dalar skola upphöjas och alla kullar förnedrade varda. De mäktige hafver han satt af sätet och uppsatt de ringa.» Detta är upphöjelsen efter Guds rikes lagar. Människorna söka höghet och ära med minsta möjliga själfförsakelse. De klifva helst på hvarandras axlar, trampande under sig de ringa och svaga. Men Gud upphöjer ingen, som han ej förut nederslagit. De stora höjderna stiga endast ur stora djup. Aldrig hade David uppnått en så hög ära, om ej bedröfvelsen gått som vattufloder öfver hans själ, om han ej ätit aska för bröd och blandat sin dryck med tårar. Kristus vid sin himmelsfärd var densamme Kristus, som dött för oss i smälek på korset. Hvilken dristade mäta sig med hans apostlar? Och dock voro de på jorden de ringaste och mest föraktade, liksom sin mästare. »Du elända, öfver hvilken alla väder gå, och du tröstlösa, si, jag vill lägga dina stenar i blyglans och lägga din grundval med safirer och vill göra dina tinnar af rubin och dina portar af gnistrande ädelstenar. Ty bergen skola vika och högarna falla, men min nåd skall icke vika från dig, och mitt fridsförbund skall icke förfalla, säger Herren, din förbarmare.» (Es. 54: 10-12.)
Predikanten slutade med några få ord till afsked och tack. Den så ofta undfallande läraren var såsom förvandlad. Han kände sig stå till räkenskap inför sin Gud. Hvad frågade han efter jordens väldige? Han erfor något inom sig af Esaias’ ande och kraft: denne det gamla testamentets evangelist kunde nederslå högarna, såsom han upprättade dalarna. Och det adelsstolta Stockholm, det högmodiga tidehvarfvet, som så obevekligt förtrampade allt det ringa, det svaga, det vanbördiga under sin fot, behöfde, efter så många milda maningar, en varning till afsked, lika godt hvem den träffade. Herrarne i riksstyrelsen och deras vederlikar tyckte icke om Johannes Matthiæ predikan; det var väl, att han bortskickats till Strengnäs. Fröken Kerstin satt stum och tankfull. Försakelsen, förödmjukelsen ingingo ej i hennes uppfattning af äran. Och dock var där något storartadt, som anslog henne, i dessa fallande berg och stigande dalar. Hon upptog dem i sin tankegång, hon tillämpade dem på sitt sätt.
Lifsuppfattningen begynte mogna i Kristinas sjuttonde år. Hennes tysta närvaro vid rådets öfverläggningar vidgade synkretsen och ingaf henne, som dittills endast sett kronans rättigheter, en aning äfven om kronans pligter. Det fanns ögonblick, när hon tog sitt blifvande kall på fullt allvar, likasom det fanns andra, när hon åter glömde det. Studierna, som hon fortfor att älska, antogo en annan riktning. De klassiska språken, teologin, filosofin och matematiken fingo för en tid vika för studier i historia och statsrätt. Folkrättens berömde grundläggare, Hugo Grotius, Sveriges ambassadör i Paris, blef nu, jämte Tacitus, hennes älsklingsförfattare.
Efter middagstaffeln företog drottningen sin dagliga ridtur, denna gång, helgdagen till ära, åtföljd af en mer än vanligt lysande svit. Hon red öfver den till hälften planerade Drottninggatan och öfver den landsväg, som sedan blef Norrtullsgatan, till de landtliga trakterna af nuvarande Haga park, drack ett glas vatten ur källan vid skogvaktarebostället, gjorde en omväg söderom Brunnsviken till nuvarande Söderbrunn och återvände till Ladugårdslandet på den väg, som ännu, i dess utvidgade och mera vårdade skick, kallas Drottning Kristinas väg. Dessa ridturer saknade ej en politisk betydelse. De vande hufvudstadens befolkning att se sin blifvande herskarinna uppträda, fri och obunden af förmyndares tyglar, i hela glansen af ungdom och framtidsförhoppningar.
Riddräkten klädde henne förträffligt. Hon såg bra ut i sitt raska traf, med sin lediga hållning, sina af ridten purprade kinder, sina stora, glänsande ögon, som tycktes genomtränga allt, och det blonda, fladdrande håret, vindens lekboll, som stal sig ut under hennes svarta sammetsbarett. Hon förstod att förena sin kungliga värdighet med ett så otvunget ungdomligt skick, en så frimodigt glad hälsning till alla som mötte henne, att på söknedagarna tvätterskan glömde sin klappbrygga och dalkarlen stannade med sin handkärra för att uppfånga sin andel af deras frökens alla hjärtan vinnande ögonkast. Nu på helgdagen, när allt som i den trånga, smutsiga staden behöfde andas och vederkvickas, strömmade ut till solskenet och vårluften på Ladugårdslandet, möttes drottningen öfverallt af täta, beundrande folkskaror. Just sådan ville de se sin fröken. Hvad skulle icke hon uträtta, när hon en dag tog makten af herrarne! Kristina var populär, som alla unga tronarfvingar. Hon, hon skulle göra allt bättre än det nu var. Allt som suckade i betryck och armod, allt som led förfång eller orättvisa, såg upp till henne som till en försyn. Hon skulle uträta allt som nu var snedt; hon skulle bota allt som nu var i olag; hon var den kommande hjälparinnan i all nöd, den efterlängtade befriarinnan från allt öfvervåld. Herrestyrelse har aldrig varit älskad i Sverige, äfven när den förtjent att vara det; konungamakten är en så gammal tradition och så djupt rotad i folkets föreställningar, att äfven den frie mannen vill se en enda råda, och råder icke denne ene, pratas han kull. Men denna prinsessa skulle råda, det såg man redan på den säkerhet, hvarmed hon styrde sin ystre donske springare Rurik, som undanträngt Caballero.
Var hon icke den store kung Gustafs dotter? Han, den folkkäre, hade redan, efter sitt ärorika fall, hunnit blifva en myt. Under hans tid föreställde man sig allting bättre och så som det skulle vara; då visste man hvem man borde vörda och lyda. Hvem visste det nu? Allas ögon ville i dottern igenkänna fadern: det var uppenbart han; man kunde ej misstaga sig. Så kunde ingen annan sitta till häst, så blid kunde ingen annan skåda omkring sig och hälsa på fattigt folk. Där gick ett gladt sorl genom åskådarnes leder, när Kristina red tillbaka öfver Norrbro och Mälarens friska vårvindar blåste i den främst ridande hofjägarens blågula standar. — Si, den Guds utkorade, är hon icke rätt som en ängel från himmelrik? Hvarför vänta de? Hvarför uppsätta de icke henne nu genast på tronen? Hör hon icke Sveriges allmoge till? Men herrarne, herrarne, ja, de ha det godt nu, så länge de makten hafva, och släppa ej vår välsignade fröken till hennes rätt.
Ett sorl, som liknade knot, hördes bland en skara sjömän vid Skeppsbron.
— Huru länge skola vi tåla herrarnes regemente? ... Myndig! Myndig! Drottningen myndig!