Kristina hörde detta och sporrade hästen, hälsande åt alla sidor. Sjömännen öfverröstades.
— Si, nu hälsade hon återigen! Det var på mig hon hälsade ... Nej, på mig ... Gud signe henne, det är vår fröken; hon skall råda och ingen annan!
En lustig skräddaregesäll, inklämd med sin tunna person mot broskranket, företog sig att sjungande öfversätta de kringståendes känslor med den gamla danslekens ord:
Hej, säj, så får du mej,
och får du mej, så står du dej!
Hvarpå en annan tunn medbroder, lika inklämd på motsatta sidan af bron, profetiskt fortsatte:
Vill du inte ha mej, får du låta bli mej,
vill du inte si mej, får du gå förbi mej,
si, så är jag fri från dej!
Kristina har berättat, att rådet erbjöd henne kronan redan i Oktober 1643, ett år före tiden. Däraf finnes i historien intet spår, men väl många, att folket ville påskynda myndighetsåldern. Hon visste detta, och det öfverensstämde med hennes brinnande längtan att utföra storverk. Men hon förstod, att tiden kräfde manskraft vid statsrodret, och var klok nog att vänta. Hon mognade hastigt under folkets kända medhåll. Riksförmyndarne insågo, att hon var drottning, innan hon ännu bar kronan, och från denna tid begynte Kristinas mening tynga i styrelsens vågskål.