Göken i förrummet galade midnatt. Kristina reste sig och var åter Sveriges drottning. Hon hade räckt handen till en försoning och handen togs ej emot.
— Som du vill, sade hon värdigt och lugnt. — Det är tid att vi gå till hvila. Brådska ej med din flyttning. Låt Holm gifva dig en koffert för dina tillhörigheter. Din lön för månaden utfaller oafkortad. Min vagn skall föra dig till riksrådet Kurck. Jag önskar, att den frihet du åtrår må lända till din välfärd, och förblifver dig städse välbevågen. Godnatt!
22. Riseberga.
Du förstår lika litet kärleken, som du förstår sorgen.
Den skandinaviska nordens historia vänder sig kring Kristian II och Gustaf Vasa såsom kring hakarna af en rörlig port. Dittills handlingskraft, öfvermakt söderom Sundet, svaghet och sjunkande norrom, därefter omvändt: bragder och framsteg norrom, sjunkande stjärnor söderom. Därtill tvedräkt på båda sidor, kufvad i Danmark, ändtligen kufvad äfven i Sverige. Norge låg skjutet i sank.
Den folkkäre Kristian IV uppsteg med stormaktstankar på Danmarks tron, men bunden af adeln till händer och fötter. Lyckan har förliknats vid en kvinna: hon småler mot sina unge älskare och vänder de gamle ryggen. Kristian IV började som segrare och slöt som besegrad. Likasom Polens Uladislaus, var hans lott att släpa efter sig en massa bly och hejdas af den vid hvarje steg framåt. Konungen och hans rådgifvare voro slagne med en förunderlig blindhet. De hade ingenting lärt af sitt nederlag och svenskarnes segrar i tyska kriget. De fortforo att behandla Sverige såsom besegradt vid freden i Knäröd och väntade blott på ett nytt Nördlingen för att fullfölja sin seger. Varnande vinkar kommo om svenska rustningar; ingen trodde dem. Peder Vibe föraktade Tungels rapporter som en spejares försök att göra sig viktig och utpressa penningar. Svenskarne, skref Vibe, vilja nog angripa, men våga det icke. Och så upplöste sig faran af den förrådda rikshemligheten efter hand i några diplomatiska noter, ett låtsadt vanmäktigt hot från svenska rådet och ett snäft afvisande svar från kung Kristians gunstlingar.
Nils Tungel hade icke utan meriter blifvit upphöjd i adeligt stånd. Han var icke den simple landstjuf, som Peder Vibe föraktade, han var ett geni i sin tids ränksmidarekonst. Så väl förstod han igensopa spåren efter sina nattliga besök hos det danska sändebudet, att han förblef oantastad, och den kanal, genom hvilken hemligheten rann ut, oupptäckt. Luften i rikskanslerns förmak kändes ej mer rätt ren, men Tungel var icke rådlös; han begynte från denna tid ställa sig in hos drottning Kristina med hemliga rapporter om det Oxenstjernska partiet.
Hagar Rings oväntade återkomst hade påskyndat presidentens plan att förse henne med ett namn af gammal adel, som skulle underlätta förbindelsen med det förnäma Kurckska huset. En månad därefter var hon jungfru Ryning, adopterad af barnlöse riksrådet Erik Eriksson Ryning och hans maka Maria Elisabet Kurtzell. Det stod hårdt att i detta gamla stamträd, som räknade nära frändskap med Trollar, Lilliehöökar och andra högättade släkter, inympa en sådan vildstam, och föga lättare var det att därtill vinna riddarhusets samtycke. Alla presidenten Kurcks antydningar om en hemlighetsfull släktskap med adoptivdottern skulle varit förgäfves, därest icke drottningens växande inflytande kommit emellan. Kristina hade engång satt sig i sinnet att göra hafvets irrande spån till adelig vederlike. Därtill hade Hagar Ring en upprättelse att fordra, drottningen inlade sitt kungliga förord för adoptionen; allt gick igenom.
Hagar tillbragte senare delen af sommaren 1643 på Ryningska herresätet Riseberga i västra Nerike, där fordom cistercienser-nunnornas kloster reste sig på den bördiga Edsbergaslätten. Drottningens kända ynnest, familjen Kurcks protektion och hennes uppfostran vid hofvet banade väg för nykomlingen. Det var ett enkelt, gudfruktigt, gammaldags hus, »långa böner och korta komedier», som Sofia Magdalena i en senare tid beskref hofvet i Köpenhamn. Seder och dagordning fortforo här, utan inverkan af Ludvig XIII:s tidehvarf, sådana de varit i århundraden tillförene. De förnämligare tjenarne fortforo att äta vid husbondens bord, husandakt förrättades morgon och afton, förutom bordsbönerna; ingen gudstjenst fick försummas i kyrkan. För hvarje syssla och hvarje ledighet var dagens timme noggrant bestämd; allt gick i en kretsgång, i hvilken blott årets tider gjorde en ändring. Lika enkla, lika regelbundna voro husbonde och matmoder i detta förmögna och ansedda hus. Riksrådet Ryning var en rättfram fältöfverste och sjöman, som tjenat sitt land med ära till lands och till sjöss och som äfven vid rådsbordet, äfven som lagman i Sörmland, sade sin mening på en sjömans okonstlade språk. Hans sorg i lifvet var, att han ej kunde efterlämna sitt gamla sköldemärke, med dess silfverbjälke tvärt öfver ett blått och ett rödt fält, i arf åt en son. Hvartill dugde en dotter, om ej till att gifta bort åt en hurtig sjöman? Henne, som Kurck nu så oväntadt påtrugat honom, tyckte han sig ganska väl kunna umbära, men hon kunde ju blifva till någon nytta; hon kunde hålla mor sällskap de långa tider, när far var borta.
— Maja Lisa — sade han med det gamla förtroliga tilltalet till sin gemål, hvilken dock var en ståthållaredotter från Nerike, en af rikets fruar och af alla andra kallades hennes nåd — gör folk af flickan; hon är hurtig och stark, hon kan blifva till gagn. Din gamla Lena seglar i marvatten, du själfver sackar af med åren för vinden. Här behöfvas nya toppsegel på denna galejan, en frisk bris, Maja Lisa. Gör folk af’na du! Jag slapp ju inte Kurcken, förrän jag tog’na.