Hans Maja Lisa drog en suck af bekymmer: hon hade hört talas om fröken Kerstins hushållning och misstänkte, att äpplet ej fallit långt från trädet. Men det stod nu ej till att hjälpa; hennes mans ord var kungsord. Därpå tog riksrådet sin nya dotter under hakan, förmanade henne att vara lydig, tryckte på hennes läppar en smällande sjömanskyss och steg så till häst för att rida till Stockholm.
Hagar behöfde icke länge undra hvilka nya stjärnor nu skulle tindra fram öfver de gamla lindarna på Riseberga gård, ty redan samma kväll förestod ett moderligt husförhör. Hon satt på den öfverbyggda trappan till herresätet och betraktade tankfull en myggdans i solskenet, när hon såg sin nya fostermoder återvända från slåtterfolket på ängen. Denna fru, som var riksrådinna, syntes Hagar snarare född till en gårdsvärdinna på bondlandet. Var det möjligt, att denna knubbiga lilla gumma med sina grofva händer, sin tarfliga grå yllekjol och sitt huckle af oblekt lärft blifvit presenterad vid hofvet och åtnjutit där ett visst anseende? Det sades så, och de kloka grå ögonen, som ena gången kunde blicka så skarpt, andra gången så hjärtegodt, motsade icke detta rykte. Efter matmodern följde gårdshunden Vakt med hängande tunga i sommarvärmen och efter honom favoritpigan Sabina, bärande en korg på armen. En vink med handen lät Hagar förstå, att hon skulle följa.
Det vardt en presentation af bakgårdens invånare. Först hönsgården, hvars kacklande konvent undfägnades med korn från Sabinas korg. Därnäst fårhuset, så svinstian, så stallet, så ladugården, hvars tjurar, kor och ungnöt alla nämndes vid namn. De bästa mjölkkorna fingo mention honorable och till undfägnad en nypa salt.
— Har du sett fagrare kritter än Solros och Nyponblomma? frågade riksrådinnan sin nya dotter.
Hagar tänkte på den tid hon vallade tre magra kor vid Kaskas torp och bekände, att hon aldrig sett något jämförligt med Solros och Nyponblomma.
— Du skall få mjölka dem i morgon, om du åstundar det, fortfor den goda frun trohjärtadt. — Solros mjölkar på fjärde veckan fem kannor i målet, men Nyponblomma har minskat till fyra. Akta dig, när du mjölkar Solros: hon har den oseden att sparka stäfvan omkull: hon lider ingen annan än gamla Renata. Det finns intet annat medel för sådant, än att lägga en våt duk öfver korsryggen. Och sedan, gå aldrig i ladugården med rödt band i håret! Märk, huru Turk ser på dig! Han är klafvad nu, men hvad skulle en ungtjur tåla rödt? ...
Efter aftonbönen och måltiden presenterades tjenstefolket: sex drängar, förutom gårdsfogden Wik, och sex pigor, förutom hushållerskan Lena. De nämndes alla vid namn, skulle alla tagas i handen och framsade alla sin välkomsthälsning: signe Gud nådig jungfrun! Där kom icke alla dagar en ny dotter i huset, och Nerkebon är känd för att tänka mer än han säger. Bakom hälsningen låg en tyst kritik, som, att döma af hvad Sabina anförtrodde sin matmor, ej utföll onådig:
— Hon är blider under ögonen och dryger, så det förslår för en grindastolp. För hon är lärder i fröknatjenst.
Hagar ledsagades af sin nya fostermoder till en förtjusande liten kammare i öfra våningen med utsikt öfver en del af parken, klosterruinerna, den gröna slätten och en liten sjö. Här fick hon ställa och styra som hon själf behagade. Och här begynte i aftonskymningen ett förtroligt förhör.
— Du är född i Finland?