Fostermodern betraktade henne med en så sorgsen och genomträngande blick, att hon nedslog ögonen. Hon var väpnad till motstånd mot hvarje teologisk dogm, hvarje kyrkans fordran på en renlärig luthersk bekännelse, men denna sorgsna och kärleksfulla blick kunde hon icke emotstå.
— Har du läst katekesen och gått i skriftskolan? lydde den nästa frågan.
— Jag har läst katekesen och gått i skriftskolan med jungfrurna Kurck, när jag var fjorton år gammal.
Fru Maria fattade hennes hand med den samma oemotståndliga blicken och sade:
— Så ung, så begåfvad och redan fallen för jägarens pil! Vet du väl, att tron på flera gudar är hednatro? Men jag vill icke strida med dig; jag vill bedja för dig. Har du någonsin erfarit en sorg?
— Ingen sorg, men mycken förödmjukelse.
— Detta är en väg, men icke den raka. Har du älskat någon människa mer än dig själf?
Åter en fråga, svår att besvara. Hagar fann en undflykt. Hon svarade:
— Jag har läst, att man skall älska sin nästa såsom sig själf.
— Och huru älskade Han, som blödde för oss på korset? Barn, du förstår lika litet kärleken, som du förstår sorgen. Märk nu, att jag inte vill vara din skriftefader; jag vill vara din mor. Din tro eller otro lämnar jag åt Guds helige Ande, som allena kan böja ett trotsigt hjärta, och går hvarken nu eller framgent till rätta med dig. Vårt hus är ett kristeligt hus, och jag förväntar af dig, att du i yttre måtto ej gifver anstöt. Men hyckla skall du inte. Min Erik har stridt vid sin store konungs sida för samvetsfrihet i världen, och ditt samvete skall inte vara en nunnas på Riseberga, det skall vara en dotters. Förstår du mig, barn?