Från Madrid gick resan till det i fullt uppror stadda Barcelona, därifrån till det jäsande Neapel, som snart skulle resa sig, och därifrån till det allrakristligaste Rom. Hvar behöfdes ej guld? Ruben Zevi fann vänner och beskyddare öfverallt. Hans yrkes triumf var att låna åt konungarne för att kufva upproriske undersåtar och åt de upproriske för att strida mot konungarne. Gaf nederlaget förlust, måste segern ersätta förlusten dubbelt. Han var lika hemma i kardinalernes förmak, som i sultanens moské. Det påstods, att påfven Urban VIII erbjudit honom titeln af protektor öfver Jerusalem, om han ville blifva katolik. Därtill hade Ruben Zevi svarat med sitt egendomliga tysta smålöje profetens ord, Es. 62: 6: »O, Jerusalem, jag vill beställa väktare på dina murar, de som ej tiga skola hvarken dag eller natt.» Han delade påfvens peterspenning, såsom han delade sultanens tribut från det heliga landet, och när trosförvanterne förebrådde honom att vara så litet nogräknad, upprepade han: »Vi skola dia hedningarnes mjölk.»
Mellan Neapel och Rom tilldrog sig ett af dessa äfventyr, som voro så vanliga, att man vid dem knappt fäste någon uppmärksamhet. Ruben Zevis vagn med sin eskort af tolf ryttare anfölls i ett bergspass af trettio röfvare. Anfallet slogs tillbaka efter en het strid, som kostade angriparne flera döde. Urban fick än en gång leka krig. Han hade icke dragit svärd, i den mening hans löfte förbjöd; han hade försvarat sig, och detta kunde icke förbjudas. Det redan halft förgätna svärdfästet tycktes kyssa hans högra hand och säga till honom: fältmarskalken väntar dig! ... Färden gick norrut; hvarje dag kom man närmare svenska hären och kriget.
Ännu återstodo Genua, Milano, Venedig, Wien och öfverallt affärer, innan de resande ändtligen uppnådde Regensburg i slutet af Maj. Redan första natten, när alla de öfriga hvilade ut efter resans ansträngningar, smög sig den unge sergeanten till stallet, fann en uthvilad häst och galopperade bort för att uppsöka Torstensons läger. Han bedrog sig. Ruben Zevi kände sin dotterson och hade i förväg posterat sex sina snabbaste ryttare under Assar Kabas befäl på den väg Urban måste passera norrut. Där blef i nattens mörker en kappridt, som slöts med att rymmaren återfördes, väl bevakad och stadigt bunden vid sadeln, till sin förtörnade morfader.
— Min son Absalon — sade juden till honom med Davids vrede och Davids sorg — aktar du så litet dina löften och mina grå hår, så minns, att det är jag som bevarar Damiris botemedel och att det måste begagnas ånyo hvar sjette månad, om du vill behålla din syn. Rymmer du än en gång, är du efter en månad ohjälpligt blind. Blif då åter en hjälplös tiggare, låt leda dig till Madrid, om du finner någon, som leder dig, men vet, att Damiri är nittio år. Huru länge hoppas du finna honom bland de lefvandes antal?
— Jag är anställd hos fältmarskalken; jag vill hellre vara blind, än desertera från tjensten, genmälde trotsigt den unge sergeanten.
— Jag har tänkt därpå redan i Stockholm, svarade juden, i det han framvisade ett af de många bref, som väntat honom vid hemkomsten. — Se här ditt afsked från krigstjensten, undertecknadt af fältmarskalkens egen hand, på grund af läkarens intyg om obotlig blindhet. Var tillfreds, min son; det är ett ärofullt afsked.
— Men jag är icke blind, jag ser fienden, jag rider som förr, jag kan tjena som förr! utbrast den afskedade krigaren under snyftningar, som mera anstått en flicka, än en Torstensons lärjunge.
— Jag har sagt dig — genmälde juden strängt — att du utan Damiris botemedel åter skall varda blind. Och för att du icke så snart må glömma det, skall du denna gång straffas med tre dagars mörk arrest.
Dessa tre dagar i judeborgens innersta rum bakom stängda fönsterluckor förekommo Urban Niemand som tre långa år. Här var icke hundkojan på Gerknäs; här var fångenskapen, som han afskydde, och ensamheten, som han fruktade. Han umgicks ej, som sin syster Hagar, i tankarnas stora, språksamma sällskapsklubb; han hade så få bekanta där. Hvem skulle han uppsöka? Det var länge sedan han öppnat en bok, och aldrig hade han hållit en skrifpenna i sin hand. Hans kunskap rymdes inom väggarna af ett stall, på en sadel i hurtigt traf, i dessa tyglar, hvilka han skötte så väl, och i dessa krigiska öfningar, hvari han, så ung, var en mästare. Något annat hade aldrig bekymrat honom: hans själ var utom dessa områden, där han rörde sig fritt, en oskrifven bok, en beteshage, där vilda blommor växte af sig själfva, ovårdade och bekymmerslösa, bland snåren och gräsen. Hvad hade han att göra ensam med sig själf? Långledas, längta, drömma, rasa och gråta. Hans enda tröst var tanken att åter rymma vid första tillfälle.
På morgonen af den fjärde dagen öppnades dörren till det mörka rummet, medan Urban låg halfvaken och klädd, såsom hade han tillbragt natten vid bivuaken. En röst, som icke var den vanlige tjenarens, sade till honom: