— Stå upp, du är fri!
Med ett språng var fången på fötterna och ville genast ut ur sitt fängelse.
— Låt mig säga dig något! bad den milda, ej obekanta, men ej på länge hörda rösten. — Känner du mig?
— Huru skulle jag känna en katt i mörkret? svarade gossen vresigt. Släpp mig ut!
— Jag tycker, att jag förtjenat en bättre tack. Hvem är jag? Gissa!
Åter ville han tränga sig ut, men den okända stod honom i vägen.
— Icke förr, än jag sagt dig något, återtog rösten.
En brottning uppstod, men upplöste sig i förvåning, när Urban hade fått tag i en mjuk kvinnoarm.
— Är du Rachel? frågade han.
I detsamma uppslogos fönsterluckorna, och dagsljuset strömmade in med en klarhet, som efter så långvarigt mörker bländade ögonen. Det första föremål Urban kunde urskilja var Rachel, som stod framför honom i sin blyga, jungfruliga fägring, dubbelt skönare, än han mindes henne för ett år tillbaka. Den ovana dagern omgaf henne med solglans. Hon var icke mera den Rachel, med hvilken Urban hade gnabbats vid den tid, när han följt sin morfader hit från Böhmens skogar. Han förstod icke, att hon vuxit från fjorton till femton år.