— Vill du nu höra hvad jag har att säga dig? frågade hon halft gäckande, halft förlägen.
Urban samtyckte. Han hade numera ingen brådska.
— Jag vill säga dig, fortfor hon, att du är den största narr, som på jorden går. Hvarför skall du förtörna den bästa bland människor, din morfar, som är min fars farbror och din och allas vår välgörare? Gå strax till honom; bed honom om förlåtelse, och lofva att aldrig mer göra honom emot! Vet du hvad det är att få vara hans son? Han är mer än en konung, mer än en kejsare; han befaller öfver hela världen; ingen af gojims furstar är så mäktig som han. Och du skall blifva lika rik och mäktig som han, om du underkastar dig hans vilja. Hvad löper du efter dina usla krig och dina fattiga knektar? Förstår du icke, att när du blir hvad din morfar nu är, kan du själf uppställa de starkaste härar, och ingen skall våga stå dig emot? Hvarför kan du ej lyda och vänta? Hvarför vill du ej bekänna vår tro och blifva en af oss? Vet du icke, att vi äro det utkorade folket och att alla världens riken skola blifva oss underdåniga?
Det märktes, att Rachel sedan ett år lärt något i synagogan. Var hon utsänd som missionär, hade Ruben Zevi ej kunnat välja en vältaligare. Proselyten var redan till hälften omvänd, när missionären anslog en annan sträng, som fullbordade hennes omvändelseverk.
— Jag har något att bedja dig om, någonting för mig själf. Min fader Joas har råkat i ogunst hos din morfader och blifvit förvisad från borgen. Det var för din skull, Urban, för att han hjälpte dig på flykten den första gången, du minns. Bed för min far, sedan du själf fått förlåtelse; bed, att han får komma tillbaka, och jag skall vara så tacksam ... du kan ej tro huru tacksam jag skall vara därför!
Hon var oemotståndlig för mången klippa. Hvad skulle hon ej vara för ett vax? Urban Niemand försporde något alldeles nytt och ovanligt röra sig inom hans pojkhjärta, lofvade allt hvad Rachel begärde, gick till sin morfader, bad om förlåtelse och bedyrade heligt, att han aldrig skulle göra sig skyldig till någon olydnad mer. Förlåtelsen gafs, men med villkor; Ruben Zevi var van att uppställa villkor.
— Bevisa din uppriktighet; tjena mig troget ett år i de ärenden jag anförtror dig, och då vill jag tillgifva dig. Intill dess skall du vara min tjenare, men därefter min son. Du skall då icke mera vara Ben-Oni, smärtans son, du skall vara Ben-Jamin, lyckosonen, ty du är utgången af min högsta fröjd och min största sorg. Bär då ditt lyckonamn så, att jag aldrig får orsak att taga det åter! ... Du kan icke skrifva?
Urban nödgades sanningsenligt bekänna, att han knappt kunde läsa. Det lilla han lärt i barndomen var längesedan förgätet.
— Du skall från i dag alla dagar läsa och skrifva för Rachel. Låt det gå raskt; jag behöfver dig i mitt kontor.
Ett köpmanskontor var det mest afskyvärda Urban kunnat tänka sig i framtidens perspektiv, men han lofvade lyda och fördristade sig därpå att inlägga en förbön för Joas.