— Hvad? utfor den gamle, ånyo vredgad. — Har du sammansvurit dig med Rachel att bedja om nåd för denne förrädaren? ... Joas! Och du beder om nåd för Joas! Vet du då icke, att han är din dödsfiende? Det är nödvändigt, att du känner med hvem du här får att göra. Jag har utdrifvit Joas med hustru och barn, utom Rachel, som är oskyldig och så tillgifven mig, som mitt eget barn. Hennes far har sjuttio resor varit en förrädare mot mig, och sjuttio resor fått tillgift, men när han för ett år sedan gaf dig en häst att rymma, öppnades mina ögon. Märk, att förutom min broder Mordechai i Smyrna och hans barn, hafva Joas och hans syster Thamar, min äldre brors barn, härintills, efter mina egna barns död, varit mig närmast i skyldskap. Thamar drifver världen omkring, men Joas har på förhand uträknat hvad han efter mig skall ärfva, ändock jag intet tänkt det åt honom, utan det mesta åt Rachel. Oförväntadt uppstiga ur natten och döden två dotterbarn, som stå mig närmare än Mordechai, Joas och Thamar. Förstår du då, hvarför dessa måste vara dina och din systers dödsfiender? Tag dig till vara, vettvilling! Joas har engång förhjälpt dig på flykten, i hopp att jag i min rättmätiga vrede skulle förneka dig och göra dig arflös. En annan gång skall han stå efter ditt och din systers lif. Här är du trygg, men utom borgens portar, utom Regensburgs murar och midti den svenska hären, till hvilken din dåraktiga åtrå står, skall Joas förstå att finna dig och gifva dig döden. Än är hans arm för kort att nå Hagar, såframt han ej räcker henne genom Thamar, men ingen varg i Böhmens klyftor skall ihärdigare förfölja ett byte, än Joas skall stå efter eder två. Joas är listig, och Mordechai har mäktiga bundsförvanter: de veta hvad de förmå, om de blifva mina arftagare. Därför skola de drifva sin sak med berg af guld, när min hand engång domnat och mina gamla ögon lyckas till. Se där hvarför jag med så många intyg nödgats betrygga din och din systers bördsrätt. Detta begriper du icke ännu, där din håg står till lekverk med hästar och svärdsgny, men en dag skall du tacka mig, när du blir man. Och till en man vill jag göra dig, pojke; jag vill göra dig till din mors son, ej till din fars. Intet ord mer om Joas!
— Hvem var min fader? frågade ynglingen, mera med hågkomst af drottningens fråga, än just för att han själf fann det så angeläget att veta.
Ruben Zevis uppsyn mörknade.
— Fråga hvem natten var, som stal en ljus dag i dess sköna morgon, men fråga aldrig efter din faders namn! Det medför ofärd för alla läppar som uttala det.
Urban lärde under Rachels handledning läsa och skrifva. Den vilda beteshagen odlades öfver förväntan snabbt. Det var ej hufvud som saknats, det var lust, det var flit, ihärdighet, tålamod. Han kunde ej mäta sig med sin syster i en allt genomträngande klar uppfattning, men han liknade, om ej öfverträffade henne i snabbfyndighet. Nu var lusten kommen, han visste ej hur. Stafvarna dansade in i hans hufvud och ritade stora, styfva streck på papperet framför honom. Den femtonåriga lärarinnan för en snart sjuttonårig elev gjorde allt för att vidmakthålla en tillbörlig respekt. Det lyckades henne stundom, stundom icke. Mången timme begynte med ett strängt benande i okända hieroglyfer och slöts med en kapplöpning genom rummen under klingande skratt. Ruben Zevi öfverraskade engång eleven klättrande ut på en fönsterlucka till andra våningen och skolmästarinnan förföljande honom med vattenstrålen ur en handspruta. Den gamle juden smålog och vände obemärkt om. Han hade sina skäl och blef ej besviken. Inom mindre än en månad hade Urban fått makt öfver bok och skrift. Hans vitsord i ett läsförhör skulle kanske icke varit det berömligaste, men han redde sig, såsom han alltid redt sig, när det gällde att spränga öfver en vallgraf eller en hagtornshäck. Ruben Zevi glömde, att dottersonen ännu skulle åtnöjas med en tjenares roll, och gaf honom som belöning den arabiske springaren, som omtalades i brefvet och som öfverträffade Levys Sultan, den bäste trafvaren i judekvarteret. Gåfvan skulle, med Urbans lynne och rymningslusta, varit en frestelse, om ej den vaksamme Assar Kaba fått befallning att ständigt medfölja på ridturerna.
En månad efter lektionernas början begynte Urban Niemand användas vid lättare ärenden i Ruben Zevis kontor. Efter två månader kunde han deltaga i korrespondensen och utföra mindre beskickningar. Efter tre månader gick han klädd som en jude och firade sabbaten i synagogorna. Han gick som i drömmen, fullständigt en fånge i Rachels kedjor.
Då inmarscherade en dag i Regensburg några fångar från Torstensons här i Mähren. Det var sexton trasige, smutsige, af sår och strapatser medtagne och likväl ännu hotande krigare, under bevakning af kejserlige kyrassierer. Urban återvände i judedräkt från en beskickning med sin brefväska under armen, när han mötte transporten och hörde en af fångarne säga till en kamrat på svenska: det är här den förgyllde juden bor.
— Det är skada, genmälde kamraten, att vi ej nu äro 2,000 med fria tyglar; här vore någonting att förtjena.
Det klang som svenska trumslag i den fredlige brefbärarens öron. Han tyckte sig vakna ur en förtrollning, närmade sig fångarne och frågade, likaledes på svenska, hvarifrån de voro. Fångarne fingo stora ögon. De förvånades att höra en jude tala deras språk och sade sig vara småländske och nyländske ryttare, som vid en furagering råkat i bakhåll och nödgats gifva sig fångne för öfvermakten.
Det var Sankt Bartolomei dag och mycket folk i rörelse. Urban följde med folkhopen det långsamt marscherande tåget, frågande efter nyheter från krigsskådeplatsen.