— Det är en spion — hviskade en af ryttarne till sina kamrater, denna gång på finska — låt oss ljuga! — hvarpå svaret lydde, att Torstenson intagit Wien, att han skickat kejsaren i en råttbur till Stockholm och att hären nu vore på marsch till Rom för att uppsätta drottning Kristina på den påfliga stolen.
— Du ljuger som en karl, n:o 18, Spjut! Saksan pukki! utbrast f. d. sergeanten, som igenkände en man af sin egen skvadron och i glädjen dammade till med ett i skvadronen brukligt skällsord. — Vill du bli fri, kamrat? Jag följer er åt och rymmer med eder.
Fångarne fingo ingen tid att förundra sig eller öfverväga förslaget, ty folkhopen trängde på och knuffade undan den unge judepojken. Det vanliga okvädet kättare begynte höras allt högljuddare; snart flög den första stenen mot fångarnes blottade hufvuden. Den efterföljdes af flera, tumult uppstod, kyrassiererne slöto leden kring transporten och trängde hopen tillbaka.
Urban såg en gatpojke vid sin sida upptaga en tung sten och lyfta den till ett mördande kast. Här var omöjligt att förblifva en likgiltig åskådare. Ett krokben i rätta ögonblicket, och pojken låg hufvudstupa på näsan. Han kraflade sig upp, ropande: judar! judar! Ropet fann gensvar; folkhopen delade sig, en del förföljde fångarne, andra begynte anställa jagt efter judarne.
Urban tog till flykten, en mot hundrade, kullkastade här en, där en, kröp under lyftade armar, kilade sig fram mellan snafvande ben och hade snart uppnått ingången till judekvarteret. I borgen hade man förnummit upploppet och rustade sig till försvar. Desse förföljde judar voro blott alltför vane vid att en eller flera gånger om året se folkraseriet storma deras afskilda bostäder. Deras lif var en ständig växling mellan yttre förtryck, smälek och ödmjukhet, inre okufligt trots och orubblig visshet att engång eröfra världen. Denna gång lade sig folkhafvets böljor, utan att nå till borgens murar.
— Här äro brefven, sade Urban, berättande upploppet, men förtigande sitt möte med landsmän. Detta lif mellan förnedring och öfvermod syntes honom så hjälplöst uselt mot frie mäns ridderliga kamp på ett öppet slagfält.
När han förtäljde om öfverfallet, varnade honom den gamle morfadern.
— Förstår du nu, att du bör taga dig till vara och att ditt lif är ingenstädes säkert, allenast här, så länge Joas lefver? Men han skall ej länge undgå sin lön, ej heller hans syster Thamar. Min agent i Stockholm skrifver till mig, att hon uppträdt där som furstinna Radzivil och förehaft ett anslag mot Hagars lif. Öfver huggormar går eder väg: gån under Herrens beskärm, och intet ondt skall komma vid eder. Jag har ock mottagit vittnesbörden om eder börd från Hagars beskyddare, presidenten Kurck. Där faller ett sällsamt ljus öfver din moders sista öde. Hennes kammartärna, som förrådde henne, bar ett klumpfinger på högra handen ... Thamar bär än i dag ett klumpfinger på sin högra hand ...
— Mästare — inföll Urban hastigt — gif mig lös; låt mig gå att hämna min moder och beskydda min syster! Jag skall uppsöka Thamar, om jag än måste gå till världens ände. Gif mig Thamars blod!
Ruben Zevi betraktade honom forskande.