— Kära syster kan därpå vara så viss, som på blom efter knopp. Jag väntar vår tid att i nåd eller onåd betackas för tjensten.
— Hvad ers kärlighet säger! En ung man! Men om den unge mannen heter herr Carl Gustaf?
— Och om han heter Carl Gustaf?
— Så fördristar jag mig råda till lysning och biläger nästa jul, efter ärlig svensk sed. Där ingen kan motstå hjulet i backen, där skjuter man hellre på, än blir öfverkörd.
Rikskanslern höjde på axlarna.
— Kära syster är en fast undransvärd husmoder och sköter en konungaborg så, att intet spjällsnöre där är för långt eller för kort. Men hvad nu belangar kvinnospörsmål, så låt oss tala om kammarpigornas städsel. Det säges i räknekammaren, att fröken öser ut dalrar som hasselnötter. Håll där husesyn, så länge kära syster har något att säga, och haf ingen omsorg om resten!
Härmed var spörsmålet för denna gång afklippt. Men fru Beatas iakttagelse bar syn för sägen. Det undgick ingen af Kristinas närmaste omgifning, att den unga drottningen med hvarje dag växte, icke blott för kronans höghet, utan i ett konungsligt sinnelag. Alltsedan pfalzgrefvinnan Katarinas död hade hon varit ett klokt, men svårhandterligt och nyckfullt barn. Hon hade från och med trettonde året varit ombytligare, lättretligare, mera oberäknelig, än någon af sina jämnåriga. Det hade varit som en dagjämningstid med dess ostyriga hvirfvelvindar, men denna tid var nu öfverstånden, vindarna hade lagt sig till skenbar ro. Där inträdde ett oväntadt och förvånande lugn i Kristinas personlighet. Hon blef mildare, tålmodigare, på allt sätt älskvärdare. Hon lyckades icke alltid kufva sitt häftiga lynne, som därintills uppbrusat utan hejd, men hon bemödade sig att göra det. Hon blef tillgängligare, förtroligare, mera deltagande i andras fröjder och sorger; hon visade i uppfattningen af sitt höga kall och dess pligter ett allvar, som man förut icke tilltrott henne. Hennes nöjen blefvo mera återhållsamma, hennes studier regelbundnare och mera koncentrerade. Hon kunde uppmärksamt åhöra rådets öfverläggningar och, när hennes mening begärdes, yttra sig med en klokhet, som förvånade statsmännen.
Drottningen tillbragte en del af sommaren på Gripsholm. Ebba Sparre hade rest att besöka sin sjuklige fader; furstinnan Marie Eufrosyne hade intagit hennes plats som skötevän. Eleonora Katarina, snart därefter landtgrefvinna af Hessen, vågade icke visa sig och drömde sig nittio år tillbaka till Cecilia Vasas tider.
Det historiska Sverige har stoltare borgar och brantare murar, men intet mildare, grönare, täckare kungsminne, än Mälarens nuvarande lugna Gripsholm. Anlagd af Bo Jonsson, ombyggd af Gustaf Vasa, bar denna borg med sina kvarstående vindbryggor ännu på Kristinas tid det dystra allvaret af ett medeltidsfäste. Öfver det röda tegeltaket med dess spetsgaflar, vindskupor och höga skorstenar reste sig fyra torn: konung Eriks (kyrkotornet), hertig Johans (Griptornet), hertig Magnus’ (Vasatornet) och Göstaf Olofssons (fängelsetornet). Af de tre våningarna var endast den midtersta inredd för kungliga gäster. De i renässansstil, i brunt och rödt dekorerade rummen buro på väggarna gyllenläder och de djupa nischerna i silke broderade fönsterstycken. Vid stranden låg herreköket och Gustaf Vasas lilla tornerbana. En lång, smal park med ruddammar sträckte sig inåt till »finnstugan» och köksträdgården. En djurgård, ett dufslag, ett lokattehus, ett hundstall och den s. k. polacksmedjan hörde till borgens närmaste omgifningar.
Det var en sommarkväll efter aftonmåltiden. Drottningen och hennes kusin sutto i parken. En aftonbris af den friska sjöluften lekte lätt med en lock af Kristinas blonda hår. En förtjusande vattenyta glittrade mellan löfven, belyst af den nedgående solen. Mälaren koketterade för sin unga drottning, men hon såg honom icke, den otacksamma herskarinnan öfver så mycken skönhet; hennes blick dröjde på ett skrynkladt pappersblad; hennes tankar hade flugit söderom Östersjön.