Kristina hade af sin kusin mottagit ett väl försegladt bref; en pil och en duffjäder förenade sig att bevinga sigillet. Brefvet hade hon läst i enslighet på en bortskymd hvilobänk vid roten af en ek, och furstinnan inbillade sig, att hennes kungliga väninnas kinder voro rödare, när hon återvände, än när hon gick.
— Han är vid hälsan, sade Kristina. Han har varit hos Salvius i Hamburg och velat begagna lägligheten att skrifva. Brefvet är nio veckor gammalt. Hvilken postgång! Hvarför gaf du honom ej några dufvor, Marie? När skola vi kunna hviska våra ord i den blå luften och anförtro åt vinden att föra dem fram?
— Skrifver min bror något om kriget?
— Kriget går illa. Misslyckade belägringar, marscher och återmarscher, gikt och penningenöd. Därom är han nog förståndig att ej skrifva ett ord. Men han skrifver något, som rör dig närmare. Han beder mig inte skänka dig bort åt grefven af Nassau ...
Nu var det Marie Eufrosynes tur att rodna. Hon höll den unge, vackre grefven så kär, som man kan hålla en balflamma vid aderton år, och utropade i sitt hjärtas förtrytelse:
— Hvad angår det honom? Min far är där intet emot, och när du samtycker ...
— Jag står på din sida. Men kan du förlita dig på grefven? Unga karlar ... morgonrodnad slask i hatt, säger ordspråket. Din bror är inte bättre än andra, Marie.
— Carl Gustaf kan vara platt utan reson mot oss andra, men mot dig är han vax.
— När han ser mig. Och vax, när han ser en annan. Skada, Marie, att en sådan kronslipad ädelsten, som kan skära glas och pryda en spira, skall flyta till vatten för en uppnäst tysk kammarpiga.
— Hvad skall jag svara? Ack, Kristine, tro mig, det är nedrigt förtal! Carl Gustaf har dig så hjärtans kär, att intet i vida världen kan bryta hans tro.