— Så säger han, och så skrifver han. Vill du bära min krona, Marie? Tag henne, jag är led vid henne! Så länge jag bär henne, måste jag ju tänka, att det är till henne hans hjärta står. Hvarför är jag inte en liten fattig pfalzgrefvinna, som du? När jag läser huru de krökte sig som ormar för drottning Elisabet, huru de sade till henne, när hon var gammal och ful: ni är den skönaste kvinna som jorden bär, ni är så fager som lilja i rosengård! ... Nej, Marie, nej, nej, nej, jag kan inte tro honom, jag kan inte, så gärna jag ville.
— Är du gammal och ful, Kristine? Är han en hofman, som var ingenting i går, som skall vara ingenting i morgon och begär att du skall göra allt af honom? Å, han är stolt, Kristine, han är så stolt som du själf! Han begär af dig sin hjärtelycka, ingenting annat. Han skall vara en man förutan dig, men han skall vara en olycklig man. Gif honom din hand, och han skall blifva en hjälte! Han skall slå dina fiender, han skall blifva stor och berömd, men han skall vara din tjenare, och du skall vara hans ära.
— Doxa! Doxa! Gå från mig, Sara! Min Gud, hvarför är jag ej en man? Hvarför måste jag köpas och säljas? Hvarför får jag ej gifva mig helt utan pris, utan hemgift? ... Förlåt mig, Marie! Jag är så olycklig, jag är så ensam. Den fattigaste flicka i Sverige är rikare än jag. När han kommer, som hon har kär, svarar hon: tag mig, jag har intet annat än mig själf, och du begär intet annat än mig. Hon vet det, hon. Huru skall jag veta det? Jag misstänker allt och alla. Har jag ej skäl att göra det? Måste jag ej misstänka rådet att vilja regera utan mig? Måste jag ej misstänka honom, du vet, att älska min krona? Hvad är en man utan ärelystnad? Hvad är den ärelystnad, som ej utsträcker sin arm efter en krona? Och dig själf, Marie, måste jag ej misstänka dig att gå hans ärenden? ... Jag ville så gärna tro dig; någon måste jag tro. Du kan vara ett redskap; kanske är du det, men du har ej hufvud nog för politisk intrig. Ebba har bättre hufvud, men brukar det i min tjenst. Jag hade en tredje, en förläst toka, det bästa hufvudet af eder alla, men på ett barns skuldror: hon förstod ju ej ens hvad kärleken är. Du förstår det på ditt sätt, Marie; du är på ditt sätt ett barn; du begär namnam af kärleken. Jag begär något mer: jag begär att vara mig själf i en annan, och se, det får jag ju inte! Hvilken olycka, att jag ej är du! Vore jag du, skulle jag hafva hundrade likar och inte vara så inmurad, som jag är, i en klostercell med mig själf. O, jag är så ensam, ensam, ensam ...
Hon lutade sin panna mot ekens stam och förblef några ögonblick stum. Grät hon? Marie Eufrosyne trodde det och vågade en tröstande hviskning:
— Du är inte ensam. Han har dig så kär. Han begär intet annat än dig.
Hon såg upp, hon grät icke, hon hade icke gråtit sedan hon var ett barn, om icke af vrede. Men där var ett annat ovant uttryck i hennes lifliga, alltid rörliga drag. Där var någonting djupt sorgset, som Marie Eufrosyne aldrig sett förr. Kristina tog en lätt sidenduk, som hon hittills sammanrullat mellan händerna, utan att tänka därpå, och svepte den kring sina skuldror mot aftonkylan.
— Låt oss gå till stranden, sade hon. Här är så instängdt, jag behöfver luft.
De gingo till stranden och funno en mossbänk tätt invid sjön. Solen hade gått ned och kvarlämnat vid horisonten ett blekrödt skimmer, som färgade fjärdarna. Det var lugnt, daggen föll, gräset var vått, luften fuktig. Slottets fyra torn, af hvilket det högsta bar en slappt nedhängande kunglig flagga, speglade sig i en lätt gungande blank dyning på sjön. Endast två stora stjärnor kunde, bland otydliga små ljusprickar, klart urskiljas på aftonhimmelen. I nordväst stod Vega, i sydväst, öfver skogstopparna, Jupiter.
Kristina satt en stund tankfull, betraktande dessa två lysande klot, det ena planeternas konung, det andra en sol af oerhörd storlek, hvars ljusstyrka — om man får tro en nyare tids beräkningar — trehundra gånger öfverträffar ljuset af vår sol.
— Se där — sade Kristina, pekande på planeten — där är min stjärna. Jag är född under Jupiter, när han ingick i lejonets hjärta. Det är en tung gåfva, Marie, att vara född till makten. Var nöjd med kärleken, du, som är född under eviga solar, hvilka aldrig förändra sitt läge på himmelen! Planeterna äro ostadiga som ett människolif ... Under hvilka stjärnor föddes Carl Gustaf?