— Nu kan jag gå, sade drottningen tillfredsställd, profvande skon. — Se här, barfot! — Och hon räckte Hagar ett guldmynt.
Hagar kände sig förödmjukad.
— Med nådig frökens tillåtelse vill jag gifva den granna penningen åt Norrköpings fattiga, svarade hon.
— Är du högfärdig? — Och Kristina genomborrade sin medtäflerska i stolthet med en blick af förakt.
— Min sko vore ej värdig en så hög ära, om den såldes, svarade Hagar, i det hon återlämnade den kungliga ringen.
Drottningen vände henne ryggen och tog Herman Flemings arm för att gå. I detsamma trampade hon på en bok.
— Jag har tappat min Tacitus, sade hon.
Fleming böjde sig ned, upptog boken och räckte den åt drottningen.
— Det är Tacitus, anmärkte han, grimaserande med sitt trumpna löje och en blick på Hagar, ty han igenkände det våta föremålet från Andromedas förstäf.
— Men detta är icke min bok! utropade Kristina. Denne romare var vackrare inbunden, än hennes egen.