— Förlåt, sade Hagar, den är min.
Om hon vid dessa ord röjt det aflägsnaste spår af triumf eller högmod, hade där åter stött kant mot kant, och den lärda unga drottningen skulle lika litet förlåtit en täflan i lärdom, som en täflan i stolthet. Men hvad än Hagar kände, förstod hon att dölja det. Hennes ord voro en skolflickas, ingenting mer.
— Och du läser Tacitus? frågade drottningen — samma fråga, som Fleming gjort.
— Det är mycket där, som jag ännu ej rätt förstår, lydde det kloka svaret.
Tacitus har alltid, för tankens djup och uttryckets koncentrerade korthet, ansetts såsom en af de mest svårläste romerske häfdatecknare. Kristina visste detta af egen erfarenhet.
— Du kan följa med mig till staden, sade hon, åter ögonblickligt omstämd. — Jag vill se huru du reder dig med den benige herren.
Anblicken af några ryttare på afstånd påskyndade drottningens steg. Innan kort satt hon i slupen, som med snabba årtag förde henne till Norrköping. Fleming och två marinsoldater hade äran eskortera hennes majestät till staden. Hagar bevärdigades med en plats på slupens förtoft och besvarade några flyktiga frågor om sin person. Svaren glömdes lika hastigt som frågorna; hafvets spån dref åter ut i okända böljor.
Presidenten Kurck med familj hade nyss vid en lukullisk middagsmåltid sökt återhämta sina krafter efter sjöresans besvärligheter, när de öfverraskades af betjeningens rop, att drottningen var på lastbryggan. Hon skulle måhända hedra briggen med ett besök. Hvad ville de göra i sin deshabillé? De riskerade en titt på däcket och hunno i rätt tid uppfånga en skymt af en viftande näsduk i slupens förstäf, när den kungliga gästen redan var långt ute på Bråviken.
— Det är Hagar! utropade lilla Katarina Kurck, som tio år därefter blef drottningens hofjungfru.
— Hagar? Omöjligt, försäkrade presidenten. Hon är i skogsbacken. Jag har skickat Pape att kalla henne till måltiden.