— Hvad? En ny Salomo?
— Ruben Zevi i Regensburg.
— Honom känna vi alltför väl, skrattade rikskanslern. Han har nöjt sig med trettio procent för våra små ficklån; kan vid en annan lägenhet ock begära femtio. Nej, eders välborenhet, vi äro tillsvidare förnöjde med vårt Europa, allenast vi kunde det skickligen anamma och sköta, men när vi behöfva mer, är det eder vi vilja skicka till Afrika.
Assessor Stjernhjelm, som år 1631 erhållit sitt klingande adliga namn i utbyte mot det tarfliga Göran Olofsson, hördes förmena, att om Sveriges rike underlade sig morianer och hedningar, vore icke heller judarne med deras penningepungar att förakta. Stjernhjelm var nu femtiofyra år, välbekant som en lärd, skarpsinnig och skarptungad domare, äfvensom författare i antikviteter, men hittills nästan okänd som skald. Han bar domarens vida långrock och, likasom De Geer, kalott på hjässan. Håret hängde yfvigt på sidorna; mustascherna och halfskägget gåfvo honom ett bistert utseende.
Presidenten Kurck förenade sig i en gensaga mot judarne. De voro rättslöse i romerska riket och annorstädes trångt omgärdade i sina borgerliga rättigheter. De Geer anmärkte, att judarne i Holland gjorde god tjenst som bankirer. Samtalet blef lifligt. Ingen märkte, att drottningen ofta skiftade färg och stundom afbröt sig själf, likasom för att draga andan.
Hon hade inlåtit sig i tal med Stjernhjelm om Stäket och dess historia, när hon plötsligt grep Ebba Sparre hårdt i armen och stannade midti en mening. Fru Beata, hvars skarpa ögon ständigt voro på vakt, märkte rörelsen, stod upp från bordet och närmade sig drottningens plats. Allas blickar vände sig ditåt, taffelns gäster sågo frågande på hvarandra.
Hvad var det? Mådde drottningen icke väl? ... Det varade endast några sekunder. Själfve rikskanslern, som satt närmast, hann icke yttra en bekymrad fråga, förrän Kristina, lika blek som hon nyss varit röd, återtog samtalet i sin förra skämtande ton.
— Assessorn skall inte neka, att det spökar på Stäket. Är det Gustaf Trolle, som går igen? Det må assessorn veta, som själf håller en spiritus familiaris och är, så till sägande, hemmastadd i alla lönliga ting. Neka inte, att assessorn har tändt eld på en bondes skägg med sitt trollglas och när som helst kan göra en loppa till en elefant!
— När jag har den lyckan att rättfärdiga mig för en så lärd drottning, behöfver jag nödigt försvara mitt fattiga förstoringsglas, genmälde Stjernhjelm, som icke längesedan nödgats i ett offentligt tal rentvå sig gent emot liffländska prästerskapets beskyllning för häxeri och ateism.
— Inbilla mig det! fortfor Kristina muntert. Har assessorn ett förstoringsglas, så låna det, käre, åt riksskattmästaren, att han engång må få en glad stund i vår skattkammare! Torde ock herr Lennart därute blifva storligen nöjder att se bataljonerna ökas mångdubbelt. Den nöjdaste blir herr De Geer: han gör järnstänger af en nålsudd.