Klockan närmade sig nio, som då var en mycket sen timme. Måltiden slutades med en lång aftonbön, och gästerne betygade sin skyldiga vördnad med att kyssa drottningens hand. Man åtskildes.
— För mig till mina rum! hviskade drottningen till sin väninna. Hon hade endast med yttersta ansträngning förmått säga några förbindliga ord vid afskedsceremonin.
Ebba Sparre ledde henne till sofrummen. Där återstod ännu en pröfning och icke den som kräfde det minsta modet. Fru Beata följde pligtskyldigast med. Hon misstänkte förställning: hon ville veta allt hvad hon icke skulle få veta. Därtill så många omständliga föreskrifter för natten, bäddens tillredning, vaktgöringen, läkemedlen, nattlampan! Dessa tjugu minuter voro de mest olidliga. Hvarje ögonblick nära att falla i vanmakt, nödgades Kristina åhöra förmaningarna och besvara dem på ett sätt, som lugnade farhågorna. Hade ej detta lyckats, skulle fru Beata kvarstannat öfver natten i sofrummet.
Men det lyckades. Den nitiska vårdarinnan gick, öfvertygad att blott någon matthet återstod och skulle förgå med nattens hvila. Knappt hade dörren stängts efter henne, innan drottningen svimmade så oförväntadt, att hon skulle fallit handlöst till golfvet, om ej kammartärnan, som afklädde henne, stått därinvid.
Skulle läkaren tillkallas? Nej ... drottningen hade förbjudit det. Starka luktvatten återkallade slutligen medvetandet.
— Ebba — hviskade Kristina med svag röst, när hon samlat sina tankar — afundas icke en drottning! Jag vet det nu ... Jag har debuterat i dag!
Natten blef orolig och stundom afbruten af yrsel. Kristina tyckte sig åter jaga i Kolmårdens skog ... Hon red andalusiern, han sprängde med henne öfver trädens toppar och in i molnen. Hon var omgifven af purpurröda skyar, som blixtsnabbt rusade henne förbi ... högre, högre ... till solen och bortom solen! ... Högre! Högre! Då låg hon åter hjälplös på jorden; en ung häxa med svart hår ryckte från henne ridspöet och sade ... ja, hvad hon sade, det kunde ingen uppfatta.
När fru Beata inträdde klockan tre på morgonen, hade drottningen nyss inslumrat. Febern minskades, andedräkten blef lugnare. Ungdomens lifskraft återtog småningom sin förnärmade rätt.
Utfärden till Finspång måste dock uppskjutas och företogs tre dagar senare, när drottningen var fullkomligt återställd.