Det var ett förtroligt samtal vid skymningsstunden på eftermiddagen i drottningens bibliotek. Dörrarna stängda, ingen lyssnare. En spansk pudel, Fido, present af Ludvig XIII, sträckte sig makligt på mattan under skrifbordet och småskällde i sömnen. En uppvaktande hofjungfru satt ensam i rummet utanför, stickande strumpa.
Johannes Matthiæ var en blek, mager, af studier böjd man, hvilken såg ut att vara sextio år, ehuru han ännu ej fyllt femtio. Hans långa, svarta, öfver pannan benade hår hade redan, likasom hakskägget och de tunna mustascherna, begynt märkbart gråna. Hans lugna, milda blick hvilade forskande på Kristina, där han satt orörlig i länstolen, medan hans unga elev än placerade sig tätt bredvid honom, än otåligt gick fram och åter på golfvet.
— Jag håller för, sade han, att där som nådig fröken med all gewalt vill studera kyrkofäderne, är Gregorius Nazianzenus för ungdomen lägligast till att börja med för hans blomster i språket.
— Står jag efter hans blomster! utropade den kungliga lärjungen föraktligt. — Visa mig en, som kan vederlägga de reformertes villfarelser!
— Därom veta kyrkofäderne intet; det skall man söka hos Philippus Melanchton, genmälde lärmästaren.
Kristina blef stående framför honom och sade med eftertryck:
— Calvin och hans anhang fara dock vilse.
— Visserligen, mycket vilse, dock icke i trons fundamenter. Jag hoppas till Gud, att hvad där skiljer dem från oss och oroar kyrkan i hennes nuvarande kamp för lifvet, skall kunna i godo biläggas.
— Gud bevare för det, eders vördighet! Vi för oss och de för sig. Aldrig kan en luthersk jungfru äkta en reformert prins.
Johannes Matthiæ smålog. Det var då dit hans elev ville komma med kyrkofäderne.