— Jag finner det föga troligt, med mindre än att den reformerte prinsen öfvergår till brudens lutherska tro.
— Öfvergå, säger ers vördighet? — Och Kristina stannade åter med en föraktlig åtbörd. — Huru kan någon sätta lit till en människa, som förnekar sin tro?
— Den människan kan varda bättre upplyst och gå till en bättre tro.
— Och ers vördighet tänker så ringa om ståndaktighet i tron! Hvad aktar Gud det, som vi kalla bättre eller sämre, allenast vi stå faste i ett uppriktigt hjärtelag?
— Men då kan ju ock en calvinist blifva salig i sin villfarande tro.
— Törhända, efter ers vördighet säger det. Men kurprinsen af Brandenburg tager jag icke i lefvande lifve.
Det var en offentlig statshemlighet och ett föremål för skvallret vid alla Europas hof, att kurfursten af Brandenburg vid denna tid formligen anhållit om Kristinas hand för sin äldste son och tronarfvinge Fredrik Wilhelm, den sedan så ryktbare »store kurfursten». Denna förbindelse var planlagd redan i drottningens späda barndom, medan hennes fader lefde, och ansågs såväl af honom som af förmyndarestyrelsen vara af en ofantlig politisk vikt, emedan Sverige därmed skulle underlägga sig nästan hela Östersjöns kuster. Frågan hade uppskjutits, men stod nu för portarna, fordrande med hela sin tyngd ett afgörande svar. Ögonblicket var kritiskt; förmyndarne tvekade; på Kristinas eget ja eller nej berodde en förändrad maktställning i norden. Det var därför hon tillkallat den ende rådgifvare, för hvilken hon hyste ett fullt förtroende, icke för att lyssna till hans råd, ty beslutet var fattadt, men för att beväpna sig med de skäl, som hans lärdom, klokhet och tillgifvenhet kunde utfinna.
Johannes Matthiæ kände sin elev och misstänkte, att bakom svaret på kurprinsens af Brandenburg frieri dolde sig andra hjärtefrågor af mera ömtålig art. Han teg en stund stilla och frågade därpå försiktigt, om hans nådiga fröken tillkallat honom för någon samvetsbetänklighet.
— Inte just det, svarade drottningen med en förlägenhet, som klädde väl hennes unga år, men hos henne var ytterst sällsynt. — Ers vördighet förstår, att jag inte kan mottaga kurprinsens anbud, så fördelaktigt det möjligen kan synas för riket. Skulle jag taga en calvinist? Aldrig! Hvad skulle prästerskapet säga därom?
— Prästerskapet skulle säga till prinsen: blif lutheran!