— Jag har sagt min mening därom. För alla riken i världen vill jag ej förleda någon att ombyta tro. Men tror ej ers vördighet, att brandenburgarne hafva ett besynnerligt och själfrådigt sinnelag? Min stackars mor har många goda egenskaper och älskar mig ömt, men ers vördighet känner hennes olyckliga svårmod ...
— Icke har det gått i arf till hennes höga afkomma. Prins Fredrik säges vara en förståndig ung man.
— Dessutom — fortfor Kristina envist — är det ingen vån till, att en regerande kurfurste kan vara gemål åt Sveriges drottning. Hans hand skulle stå efter hennes krona och inte sluta förr än han den anammat. Konung Sigismunds tider vore då snarligen att förvänta.
— Att det förebygga, är regerande drottningens och riksens råds sak. Jag fattige tjenare tillåter mig intet att i detta ärendet spå, men väl vet jag en annan betänklighet, som där står emellan min nådiga fröken och kurprinsen af Brandenburg.
— Hvad är det? Jag beder eders vördighet, förtig det inte, mycket hänger därpå!
— Nådig fröken och kurprinsen äro syskonebarn.
Kristina skiftade färg. Detta skäl ingick icke i motiven för hennes tillämnade afslag.
— Jag vet, jag vet, sade hon och gick åter häftigt fram och tillbaka. — I dag säga prästerne så, i morgon säga de annat. Aldrig hade jag trott, att ers vördighet skulle åberopa sådana skäl.
— Det är mångas mening, genmälde teologen lugnt.
— Äro vi katoliker? Är detta förbjuden led, huru kan då kyrkan gång efter gång gifva dispens därifrån? Och är det inte förbjuden led, hvarför skola människor förbjuda hvad Gud har tillåtit?