Hon tystnade; det var mot hennes natur att bikta. När skriftefadern ej svarade, fortfor hon:
— Sedan har han flera gånger ställt till mig samma fråga. Jag har svarat ibland ja, ibland nej. Jag är så obeständig och han än mer. Och ni vet, fader, huru styfsint jag stundom är. Jag har varit honom så vred ibland, att jag kunnat slå honom. Kammarpigorna ha förtäljt mig saker om honom, som jag blygs att omtala. Sådana äro de, fader Johannes! O, det är en ond tid vi lefva i; prinsar äro inte ett hår bättre än andre junkrar. Är det ej skamligt? Och nu i kriget därtill! Liksom vi inte visste huru där lefves i krig!
— Ja, en ond tid är det visst; men på pigskvaller är icke mycket att tro, suckade skriftefadern. Man skall icke döma en ung man ohördan.
— Jag var tio år då — fortfor skriftebarnet, höjande rösten — och jag har sedan fått bättre förstånd. Jag har tänkt ibland, att det vore så godt, om jag rådde mig själf. Hvarför skall en kvinna gifva sig helt i en mans våld? Det är människors lag, icke Guds, ty för Gud är hon en lika friboren, odödlig ande som han. Far och mor skall man lyda, råd skall man höra och inte tjuras i högfärd, men hvar står det skrifvet, att jag skall lyda en man? Därtill, när Gud har låtit mig födas till ett så högt ämbete, huru skall en regerande drottning lyda sin undersåte? Är det inte bättre, att hon förblifver i jungfrustånd hela sitt lif igenom?
Johannes Matthiæ vände om länstolen, utan att tänka därpå, såg sitt skriftebarn rätt in i de glänsande ögonen och svarade:
— Var icke Sara en drottnings vederlike och stammoder för ett folk som sanden i hafvet? Dock är det skrifvet om henne, att hon kallade sin man Abraham herre ...
— Det är ock skrifvet, att Abraham hade flera hustrur. Är det nu lag, att kvinnan skall vara sin man underdånig för att Sara kallade Abraham herre, så bör det ock vara lag, att en man skall få hafva flera hustrur.
— Äktenskapet är af Gud instiftadt för inbördes hjälp, icke för den starkes förtryck mot den svaga. Och den lydnad, som frivilligt framgår af kärleken, är intet förtryck.
— Men om nu kvinnan är lika stark eller starkare än mannen, hvem skall befalla, hvem skall lyda?
— Enligt skapelsens ordning är kvinnan svagare till sin kropp, ändock i den skröpliga hyddan kan bo en stark själ. Hon är skapad till sin faders dotter, sin broders syster, sin mans hustru och sina barns moder. Det är allt en kärlekens lydnad, som icke förnedrar, fastmera upphöjer.