Kristina uppreste sig med af vrede darrande stämma.
— Är jag svag, jag? O, att jag vore — hon ville säga: o, att jag vore en man! men hon hejdade sig och fortsatte: — o, att jag vore född i en annan tid, när den ena hälften af människosläktet aldrig mer förtrycker den andra! Jag har ingen far, ingen bror, och jag vill inte heller klafbinda mig under en man. Sina barns moder! Jag förstår; mitt rike behöfver en tronarfving. Om jag gifter mig, hvem säger, att jag föder en Augustus till världen? Hvem ansvarar för att jag inte lika lätt kan föda en Nero?
Johannes Matthiæ fattade hennes hand, där hon stod uppretad framför honom med blossande kinder, och förde handen ödmjukt till sina läppar.
— Käraste fröken — sade han med tårar i de milda ögonen — när jag hör eder tala så hårda ord, tänker jag på eder salig herr fader, som var stor i kraft, men än större i mildhet, och på eder fru moder, som var honom med så mycken kärlek undergifven. Denna hennes kärlek har nu Sverige, enligt Guds skickelse, att tacka för en hugstor drottning, som endast behöfver blifva sin fader lik i mildhet för att efterlämna hans frejdade namn. Jag vill intet mera falla besvärlig med en gammal tjenares råd i detta vanskliga ärendet, eftersom min käraste fröken satt sig i hågen att aldrig gifva sig i äkta stånd, ändock det vore för rikets välfärd och ingen värdigare lärer stå till att finna, än hans furstliga nåde unge herr Carl Gustaf. Ty därutinnan skall min nådigaste fröken hafva sin fria konungsliga vilja oförkränkt, och lärer det vara bäst att intet mera därom orda.
Kristina lugnade sig och pekade skrattande på pudeln, som hotande rest sig på mattan och syntes beredd att försvara sin herskarinna mot hvarje förolämpning.
— Couche, Fido! ... Ni ser, vördige fader, att själfva de oskäliga djuren försvara min frihet. Misstyck inte, om jag i hastighet sagt eder emot! Det finnes ingen lefvande själ, för hvilken jag yppat hvad jag för eder yppat, ej heller någon, till hvilken jag hyser en sådan tillit. Sätt eder än en gång och hör mig med tålamod! Jag har ju ännu inte sagt eder allt. Ni skall ännu råda mig i det som viktigast är.
Vid dessa ord omflyttade hon åter stolarna med deras ryggkarmar mot hvarandra, och båda satte sig.
— Ni vet, sade hon, att jag föddes så mörkhyad som en pojke och att de som först sågo mig togo mig för en prins. Min blide fader förlät mig, att jag svikit hans förhoppningar, men min moder kunde aldrig rätt förlåta mig detta ... inte heller jag själf. Jag har alltid förekommit mig som en bortbyting. Vore jag vidskeplig, skulle jag tro, att en trollpacka stått vid min första vagga och kastat därin en flicka i stället för prinsen, som skulle ärfva sin faders bragder. Vare därmed huru det vill: jag har alltid aktat förstånd högre än sagor. Men ännu i denna stund är jag inte riktigt mig själf; jag är inte den jag synes, utan en annan, som skulle vara en prins och blifvit förklädd till kvinna. Ni kan tro mig, det är inte godt att vara klufven i två: en som är och en som skulle vara. Det föder af sig ett ojämnt sinnelag och mången otillbörlig hjärtats åstundan. Hvad ni mig sagt om kvinnorna, att de äro så svaga, det vill jag intet förneka; jag kan aldrig lida dem så, som jag lider starke män, och det kommer sig däraf, att jag känner inom mig den bortbytte prinsen. Säg mig, är detta synd? Är det uppror emot Guds skickelse?
— Är det knot och otålighet, så är det visserligen synd, och då skall min käraste fröken bedja Gud om ödmjukhet att dämpa sådana sinnets affekter. Men är det allenast ett frimodigt hjältehjärta, såsom Deborahs, då skall det fastmera anses såsom en besynnerlig Guds gåfva, gifven en drottning för stora värf.
— Det kommer mig ofta så för, men en annan gång är det högmod och afund. Tänker jag dock, att där jag engång kommer till regementet och regerar mer som en man, än som kvinna, skall detta blifva riket till båtnad. Men si, nu kommer jag tillbaka till löftet. Skall jag det stadigt hålla, eller skall jag det bryta af bättre förstånd? Om jag det håller, står vid min sida en konung, som är starkare än en drottning. Om jag det bryter, gäller det samvetet. Märk, att jag var tio år, när det aftalades oss emellan. Är det syndigt af en fullvuxen att bryta ett barns ord?