— Gäller det samvetet, finnes ingen undskyllan, genmälde hofpredikanten eftersinnande, ty frågan var icke lätt att besvara. — Gäller det kungsord, ställer sig svaret lika klart. Men frågan är, om ett barns känslor äro en samvetssak och ett barns ord ett kungsord. I förevarande ärende ville jag detta långt hellre bejaka än neka, men mitt samvete bjuder att svara nej.
— Alltså bryta? Godt.
— För Guds och för rikets skull, käraste fröken, haf ingen hast att besluta därom! Ni är så ung ännu, låt tiden råda! Fråga först Gud och därnäst edert eget hjärtelag! Törhända är där något, som svarar ja.
Kristina teg länge. Där gick våg på våg i de dolda djupen af hennes innersta och undanträngde den ena den andra. Det var nästan mörkt i rummet, när hon knappt hörbart hviskade:
— Men om jag har honom kär?
— Så i Guds namn ja! Då har den vuxna kvinnan beseglat barnets ord.
Hon teg åter. Om Johannes Matthiæ varit en slipad hofman, skulle han svarat nej, och då hade hans drottning sannolikt svarat ja. Men när han sade ja, reste sig motsägelsens ande i henne, och hon svarade:
— Nej, det går inte, det kan inte ske.
Hofpredikanten kände, att äfven en ängels tålamod kunde brista.
— Hvarför fråga en fattig tjenare? återtog han. Min nådiga fröken handlar dock i sin konungsliga frihet som henne för godt synes.