— Gud bevare! Om Sverige finge så många lärda jungfrur, som akta sig för goda att gifvas åt olärde män, skulle riket snart blifva öde.
— Å, sörj inte för det! Nog hitta vi lingon i skogen skäppan full, men åkerbären plocka vi ett och ett ... Nej, se på henne därborta vid fönstret! Sådana äro de ... Hon skall ej akta lärdomen högre än prinsar ... Nore!
Den unga furstinnan hade, trött af morgonens mödor, inslumrat med handen under sin blomstrande kind och reste sig nu med en förvirrad ursäkt.
— God morgon, mitt allrarödaste lingon! Det är tid att vi unna riksrådet hans middagsro. Farväl, käre Skytte! Tag det ej illa upp, om jag pratat tok. Men lofva mig en sak ... lofva mig, att Hillevi blifver ogift!
— Tack för den stora heder min nådiga fröken bevisat ett obebodt hus och en utsliten trotjenare! Tack, tack, men begär ej af en gammal stubbe, att han skall säga till körsbärsplantan vid sin rot: grönska, mitt barn, grönska, men blomma aldrig! Och blommar du någonsin, bär aldrig frukt! Nej, det kan jag intet ... faren väl, nådigaste drottning ... det kan jag intet!
Och han ledsagade sina höga gäster barhufvad ut genom den toma salen, den kalla förstugan, den ishala trappan, ända till deras väntande släde.
[1] Stängen nu bäckarna!
[2] Blandadt blod.