De, som Gud adlat, få ej förnedra sig.
Klockan fem på morgonen var ingen tidig timme under Kristinas tidehvarf, när arbetsdagen vanligen började klockan fyra och för de flitiga klockan tre. Det var stickmörkt, när Hagar, åtföljd med lykta af presidenten Kurcks kammarpiga och beväpnade tjenare, trefvade sig fram genom Stockholms trånga och smutsiga gator. Den korta väg hon hade att passera från Kurcks bostad på Riddarholmen, öfver nuvarande Riddarhustorget och Storkyrkobrinken till slottet, var vid denna tid på dygnet och året allt annat än angenäm. Nordvästen stormade från Mälarens öppna fjärdar hvinande in genom båda strömmarna, betäckte taken med snöslask, gnisslade i vindflöjlarna, klappade i fönsterluckorna och beredde sig med en ringdans kring den kungliga borgen att fortsätta sin färd utåt Saltsjön. Rännstenarna forsade, vattpussar glittrade i lyktskenet öfverallt på de gropiga gatorna. Än här, än där hade vandrarne att undvika opåräknade hinder, som ogeneradt stängde vägen för dem: en kärra med långa skalmar, en kullslagen vattså, en hög afskräden, en död katt och, värst af allt, en mängd stock och tegel efter de hus, som Klas Fleming låtit nedrifva för att uträta Storkyrkobrinken. Ett nyare Stockholm var i görningen under denne energiske öfverståthållare, som nyss låtit reglera Norrmalm och gifvit den nuvarande Drottninggatan dess sträckning. Nybyggnaderna reste sig långsamt ur gruset eller reste sig icke alls, ty kriget uppslukade alla tillgångar.
Det var osäkert nattetid på Stockholms obelysta gator; man hörde omtalas rån och mord. Ingen vågade sig obeväpnad ut i dessa mörka labyrinter. Kurcks tjenare gick med dragen värja, beredd att när som helst möta ett anfall. Nattens vådligaste timmar voro dock redan öfverståndna. Man såg ljus i fönstren. Ingen störde vandrarnes väg mellan grushögarna.
Hagar anmäldes hos slottsvakten och fick genast tillträde. Hon fann drottningen fördjupad, vid lampans sken, i läsningen af en foliant med gula träpermar, utstyrda med snideri. Andra böcker i de mest olika format, ända ned till femtonhundratalets kända små pergamentsband, lågo vårdslöst kringströdda på ett stort bord af sandelträ.
— Sade jag klockan fem? nickade drottningen åt den inträdande med en flyktig blick.
— Ja, ers majestät.
— Jag hade bort säga klockan fyra. Aurora musis amica.[3] Vi få ej lång tid nu; jag väntar rikskanslern klockan sex. Men det gör ingenting; du kan stanna i slottet för att vara till hands, när jag får tid.
Och åter försjönk hon stum i sin läsning, utan att tyckas gifva akt på den nykomna, som fick god tid att betrakta studerkammaren, det så kallade lilla biblioteket. Fyra öppna bokhyllor af ek, med lutande, tämligen oordnadt och synbarligen ofta begagnadt innehåll — det redan nämnda bordet med fyra draglådor, rundsvarfvade fötter med ringformiga ornamenter och massiva, i vriden form svarfvade tvärslår nedtill — ett mindre bord med marmorskifva och ciselerade silfverinfattningar — fyra med röd sammet och silkesfransar beklädda länstolar utan sidokarmar — åtta mindre karmstolar med slät sits och rika ornamenter, medan drottningens egen skrifstol var slät, af svart ebenholts. Därnäst två pretiosa: ett litet brefskåp i två afdelningar af trä, silfver och elfenben, hvilande på karyatider af brons, samt en lång, låg kopparkista, öfverlastad med utsökta sirater och sannolikt ämnad att mottaga viktiga dokumenter — slutligen en tämligen opraktisk triton med snäcklampa, några vaxljus, en öfverspunnen vattenkaraff med glas, en papperskorg, en ringklocka och ett litet skriftyg af guld. Sådana voro rummets delvis enkla, delvis kostbara mobilier. Anblicken af bokhyllorna var för en bokvurm hvad anblicken af guldrullar är för den girige: en frestelse till afund. O, att vara en drottning, att endast behöfva utsträcka sin hand för att råda öfver all världens visdom!
Plötsligt vände sig Kristina till den fattiga flickan, som afundades henne, och utropade:
— Kan du grekiska, du, så säg mig alla uttydningar hos kommentatorerne öfver ordet doxa!