Hagar kände detta ord ej mer och ej mindre än många andra ord. Hon svarade, att det förekom hos Homerus såsom förväntan; hon hade sett Plato använda det i betydelsen af en lärosats. Andra brukade ordet i betydelsen af en persons anseende och i vissa fall ära; men därom hade man med rätta anmärkt, att där vidlådde ordet någonting ovisst och tvetungadt, så att likasom lärosatsen kunde vara en fabel, kunde också anseendet vara ett dåligt anseende.
Kristina betraktade henne forskande. Denna andra examen hade utfallit lika lyckligt som den första i går.
— Se här! sade hon och vinkade Hagar till bordet. — Vår latinska vulgata öfversätter ordet, likasom Luther, med gloria. Mulier autem viri gloria est. Den äldsta tyska öfversättningen af 1483 säger som Luther: »Das Weib aber ist die Ehr des Mannes». Det är vulgata, ingenting annat. — Och hon pekade på en vers i den gamla folianten med bilder och utskurna träpermar, hvari hon nyss så flitigt studerat.
— Jag håller så för — fortfor hon eftersinnande — att denna öfversättning: »kvinnan är mannens ära» har blifvit ditkastad såsom en gyllene mantel att skyla en slafvinnas kedjor. Paulus har ej kunnat mena någonting annat, än att en hustrus rykte återfaller på mannen, ehvad det är godt eller ondt. Hon kan vara hans ära, men också hans vanära. Men antingen hon är det ena eller andra, är hon till för hans skull. Hvad säger du därom, Sara? ... hvad heter du?
— Hagar.
— Nå, hvad säger Hagar därom?
— Nådig fröken vet det bättre. Jag har ej tänkt därpå förr.
— Såå? Du har ej haft någon friare, du?
— Nej.
Hagar rodnade. Hon var mycket oerfarnare i allt sådant, än hennes kungliga jämnåriga. Hvem skulle fria till hafvets drifvande spån?