— Godt. Osökt och fri. Det är något förskräckligt att gifva sig med kropp och själ i en mans våld. Äro vi inte lika friborna som han? Och om vår arm är svagare, hafva vi inte en lika stark vilja som han? Hvarför skola vi vara honom underdåniga?
— Prästerne säga det, svarade Hagar, i hvars hjärta dessa Kristinas återupprepade rebelliska känslor funno ett anslående gensvar.
— Prästerne! ... Är du en prästdotter, du? Gå din väg, du, med prästernes Sara; hvad var hon annat än en österländsk trälinna? Ser du, alla dessa bibelöfversättningar — och hon pekade på folianterna — har jag genombläddrat från perm till perm för att utgrunda rätta ordaförståndet med detta, som de kalla gudomlig lag! Att börja med, Adams refben. Här är det afbildadt; hvilken afskyvärd bild! Och det går igen öfverallt, ända till detta dubbeltungade doxa. Hvad skall jag tro? Vet du ingenting? Du har läst Plato, säger du?
— Jag läste hans Symposion för professor Terserus i Åbo.
— Förtälj mig hvad Plato säger om man och kvinna!
— Jag vet så litet. Han talar mest om mäns vänskap och sällan om kvinnor. Han säger, att den rena kärleken frigör, emedan den förenar allt och utplånar skillnaderna.
— Och du tror, att det finnes en ren kärlek?
Hagar teg. Den lyckliga, hon förstod icke frågan.
— Huru gammal är du?
— Jag fyller om tre veckor sexton år.