— Han sade, att jag var hans dotterson.
— Hvilken han?
Kristina blef otålig. Hon hade nu fått en gåta att utreda, hvilken lifligt upptog hennes tankar, tilldess att den skulle undanträngas af en annan.
— Han, som de kalla Ruben Zevi i Regensburg. En jude.
— De Geer känner honom. Den rikaste ockrare i Europa. Judarne ha två meriter: klokhet och pengar. Och du skulle vara Ruben Zevis dotterson? Hvaraf visste han detta?
— Af ett porträtt och en bröstnål. Det var den, som grefvinnan Brahe gaf mig på Lavila. De hade stulit nålen från mig, när jag låg död i Neunburg, och juden gaf mig honom tillbaka.
— I Neunburg? Visa mig nålen!
Niemand nödgades anlita Hagar, ty nålen var insydd i liftröjan under hans kyller. Under denna toilettfråga, som utagerades bakom en skärm, begynte det mörkna. Kammartärnan Fiken inträdde för att tända lampan, men anvisades att vänta i förrummet. Kristina betraktade i skymningen den fint arbetade silfverliljan.
— Hvilket utsökt arbete! Hvar har grefvinnan Brahe fått denna nål?
— Vet icke. Tror af herr Åke ... Generalmajor Slange har känt min far ... Det var min far, som red öfver honom, skyndade Niemand att tillägga, vid hågkomsten af de sista ord han trodde sig hafva hört från Slanges läppar.