— Din far lefver! Hagar, sätt upp en promemoria på allt hvad din bror vet om nålen och juden! Vi ha fått korn på vargspår och räfspår. Hade jag nu denne jude i Stockholm! ... Sergeant Niemand! Du har blifvit sårad i Neunburg och sårad vid Breitenfeld. Fältmarskalken har hedrat dig med ett befäl vid mycket unga år. Du har framburit en segertidning och ... du rider ej illa. Begär en nåd af mig ... under villkor, att du återgår till lutherska läran!
Sergeant Niemand teg under styf militärisk honnör. Hvad skulle han begära? Han hade ju i rikt mått allt hvad han önskat. Efter en stunds förlägen tystnad trodde han sig ha funnit ett lyckligt påhitt.
— Eders majestät, sade han, var så nådig och gif Hagar en bok! Hon är kär i böcker.
Åter skrattade Kristina, såsom man skrattar vid sexton år.
— Är du icke den gossen, du, som satt under gökträdet och begärde få lefva tills han dör? En bok åt Hagar? Semlor åt bagarebarn? Har hon inte hyllorna fulla? Men Hagar skall få en bok. Välj, bokmal! Hagar, hvem hedrar du med ditt snillrika val: Cicero eller Plato?
— Jag tackar underdånigst. Om nådig fröken kan umbära vulgata ... Det är underliga bilder ... Jag har aldrig ägt en bilderbok.
— Jag berömmer inte din smak, men tag vulgata med Adams refben och alla de sju vredesskålarna ... allenast du inte gifver dig till papist, som din bror ... Begär du ingenting för dig själf, Niemand?
— Jag begär att få dö för ers majestät, svarade gossen okonstladt, utan aning om den ridderliga courtoisin i dessa enkla ord.
Sveriges unga drottning kände sig ett ögonblick rörd. Måhända tänkte hon på de många tusenden, som nu för hennes ära, hennes makt, hennes rike föllo på slagfälten eller tynade bort i fältlasaretterna. Hon räckte sergeanten sin hand att kyssa. Därpå yttrade hon i skämtande ton:
— Lycklig du, som får strida under en sydligare sol! Se, vår korta novemberdag lämnar oss redan i mörker. Och där ... där är stjärnan, som lyser öfver oss tre! Jupiters stjärna! Tre kronor, men ett lejon!