Och den stora klara stjärnan lyste in genom det mörka slottsfönstret på hafvets flytande spån, på fältens blödande fåle, på Sveriges rikes krona öfver en otamd flickas glänsande panna. Några korta minuter såg hon dem alla tre — hon, som icke var kärleken, endast makten — och därefter skulle de åter droppa bort i det okända fjärran, växlande, såsom hon, sitt läge vid horisonten.
[4] De blinde bota de blinde och de fåvitske de fåvitske.
10. Den vandrande juden.
Jag skall skicka dig rosor från det heliga landet.
På senhösten 1642 kom ett rykte i omlopp på flera orter i södra Finland, att man sett den vandrande juden. Sagan om Ahasverus, Jerusalems skomakare, som vägrade frälsaren att hvila vid sin port på vägen till Golgatha och därför dömdes att vandra utan ro till tidernas ände, hade uppkommit i sextonde seklet och finnes omständligt berättad af en okänd författare, I. H. R., som därom utgifvit en skrift, daterad Reval den 11 April 1604. Enligt denna berättelse har den vandrande juden blifvit sedd och vidtalad af många vittnen i Hamburg om vintern år 1547, i Madrid år 1555 och, tid efter annan, i flera länder, såsom i Ryssland och Polen, samt nämnda år 1604 äfven i Reval. Under trettioåra kriget sades han hafva uppträdt på många orter i Tyskland. Alla soldater, som på denna tid återvände från kriget till hemorterna, visste berätta om Jerusalems skomakare, och några påstodo sig själfve ha sett honom.
När därför i November 1642 en lång, hvithårig gammal man af främmande utseende, dräkt och tungomål oförmodadt visade sig i staden Ekenäs, var det ganska naturligt, att folket trodde sig igenkänna den vandrande juden. Han kom såsom uppstigen ur hafvet, man visste ej huru och hvarifrån, ty sjöfarten var redan slutad för detta år, och is låg vid stränderna. Väl trodde sig någon ha sett en Danzigerskuta i den månljusa natten lägga till vid en utkant af hamnen och snart åter afsegla. Men hvartill behöfde den vandrande juden ett fartyg? Var det icke en småsak för honom att gå öfver hafvet?
Den främmande gamle mannen, som åtföljdes af två tjenare, lika underligt klädde och lika tystlåtne som han, tog in i ett härberge, åt en tarflig måltid som andra dödliga och begaf sig därefter på besök till prästen. Där begärde han att få genomse förre kyrkoherdens, mäster Sigfrids, efterlämnade papper, och då dessa mest innehöllo stjärntyderi, som ingen annan förstod, var det tydligt, att Jerusalems skomakare sökte läsa i stjärnorna slutet på sina vandringar. Följande morgon var han åter försvunnen, efter att hafva frikostigt betalat sitt nattläger, hvilket visserligen var mera oförväntadt af en skomakare och en jude.
Nästan vid samma tid — alldeles på samma tid, påstod folket, ty hvarför kunde ej den vandrande juden uppträda samtidigt på flera orter? — visade sig den obekante i Karis. Aftonbrasan sprakade i den stora spiseln på Kaskas torp, där Dordej tillredde kvällsvarden, flitigt rörande i en gryta med kokande välling. Från grytan uppsteg likväl icke nu den behagliga ånga, som är hungriga barns förtjusning i en fattig torpstuga; det var någonting obehörigt däri, det var den tydliga tillsatsen af hälften bark i mjölet. Åkern hade gifvit missväxt, fogden hade utpantat resterande spannmålskappar; kriget, kriget utkräfde sin tribut utan förskoning. Dordej var samma hurtiga, aldrig rådlösa moder för en talrik barnskara, som alltid förr. Hvarför beskärma sig öfver hälften bark? Det fanns andra, som åto rena barken, och brodden lofvade nästa år bättre skörd. Thomas slöjdade med sin enda arm en slädmede; det gick illa och långsamt, yxan var slö, knifven tog ej så jämna spånor som förr. Äldste sonen Tommu spjälkte ett stycke furu till pärtor. Äldsta dottern Sigfrida spann. En yngre syster kardade ull. Mannu täljde pilar. De mindre barnen gjorde sig hårlockar af hyfvelspån. Mörker och fattigdom sågo in genom stugans enda fönster, men de sågo ett folk, vant att försaka.
Det begynte snöga därute. Dörren öppnades; en underlig, gammal man inträdde, hvit af snö, och efter honom två tjenare. Tiderna voro osäkra. Thomas såg upp från sitt arbete och ställde yxan bredvid sig. Dordej upphörde att röra i grytan. Främlingarne förstodo, att de ej voro välkomna efter mörkrets inbrott.