Den ene af tjenarne, hvilken tjenstgjorde som tolk, anhöll i sin husbondes namn om härberge för natten.
— Vi komma långväga för viktiga ärender, äro nöjda med litet och betala väl.
Dordej fortfor att röra i grytan.
— Gå till Nyby här nära intill! Vi ha fattigt och trångt. Ungar finnas i alla kråkbon.
Tolken växlade några ord med sin herre. Han lade på stugans enda bord ett pass på främmande språk och bredvid detta ett guldmynt.
— Vi äro hederligt folk och betala ett nattläger af halm så som andra betala en herresäng.
Dordej såg på främlingarne, såg på Thomas; ett guldmynt är mycket för den, som blandar bark i sin mjölvälling. Thomas slöjdade på slädmeden och lyfte ej sina ögon från golfvet. Yngsta barnet började gråta.
— Det är bäst, att ni gå till Nyby, återtog Dordej.
Tolken fortfor att växla ord med den gamle mannen, som objuden satt sig ned på en bänk.
— Min husbonde säger, att han har en hälsning till eder från Urban Niemand.