Dordej förblef likgiltig. Hon kände ingen med detta främmande namn.
— Han, som är född i eder stuga. Han, som från eder kom till herr Åke Tott. Han, som sköt ihjäl en karl och rymde till Tyskland. Han, som hade en tvillingssyster. Han, hvars mor dog här i torpet.
— Far, far! utropade Dordej och lyfte af förvåning slefven, hvars innehåll dröp i elden. — De bringa budskap från Bennu och Hagar!
Barnen trängde sig nyfiket fram. Hvem mindes ej Hagar!
— Min husbonde säger, att han är en släkting till den olyckliga unga kvinnan, som dog här i torpet, och att han vill uppväga hvarje underrättelse om henne med guld.
— Sitten ned!
Och Dordej aflyfte grytan, rödjande plats för främlingarne. Allt i den sorgliga natten för sexton år sedan stod så lifligt för hennes minne, som hade det varit i går. Desse resande måste få härberge, om hon ock själf skulle sofva på kalla vinden. Kunde man ej tillreda sofplatser på golfvet? Tommu anskaffar halm. Sigfrida springer till Nyby efter en rökt fårboge, rent rågbröd, smör och mjölk: detta hade man råd att betala i morgon. Till mannen, som lät henne råda, hviskade Dordej: jag lägger i natt ej ögonen till.
Efter en mycket olika aftonmåltid för gäster och värdsfolk, uppstod med tolkens tillhjälp ett samtal, som ofta afbröts af den gamle främlingens frågor och klagan. Dordej hade godt minne och godt munrede. Hon omtalade allt hvad hon upplefvat under den natten, när mäster Sigfrid, Lydik Larsson och tatterskan gästade Kaskas torp. Så såg tiggerskan ut, så talade hon, så stapplade hon fram de få stegen från dörren. Och här, här bakom väfstolen sjönk hon ned på halmen för att aldrig mera stå upp.
— Red mig ett läger där! afbröt henne den gamle. — O, min Ruth, mitt hjärtebarn och mitt sorgebarn, du den fagraste af Sarons blomster, du den renaste af allt som på denna syndiga jord skådat upp mot himmelen ... här skulle du dö, så ensam, så fattig, så öfvergifven!
Och han kastade sig, öfverväldigad af sin sorg, på det hårda golfvet, kyssande gång efter gång den grofva planka, på hvilken hans älskade barn hade utandats sin sista suck ...