Följande morgon besökte han med Thomas och Dordej Karis’ kyrkogård. Ingen vård, intet kors angaf den graf, där den okända i tiden blifvit gömd och glömd i ett hörn af de dödas nattläger, där de vänta på morgonen. Några vissnade löf och en tunn drifva, såsom af frusna tårar, betäckte den okändas hviloplats i en främmande jord. Alla förnämligare döda lågo begrafna under kyrkans golf. Den trånga kyrkogården öppnade sina kamrar blott för de fattiga, de ringa, de, hvilka, sittande lägst vid jordens gästabud, vänta upphöjelsen ...
Främlingen kastade sig ned och kysste drifvan, såsom han kysst golfplankan. Det var som om drifvans frusna tårar hade smultit för denna brännande kyss. Därefter uppstod han, tryckte i Dordejs hand en tung börs och sade:
— Hon var en Israels dotter. Jag vill icke förnärma dig, goda kvinna, som varit barmhärtig emot den öfvergifna, men du förstår, att en af oss icke gärna hvilar ibland de oomskurne. Lofva mig att omhägna denna platsen med en mur af huggen sten och plantera därinom rosenbuskar, hvartill jag i vår skall skicka dig telningar från det heliga landet. Israels Gud föröke i välfärd dig och ditt hus, såsom David säger i 37:de psalmen: »den barmhärtiges säd skall varda välsignad!»
Främlingarne fortsatte resan västerut. I deras pass hade Dordej läst det underliga namnet Ruben Zevi. Judar! Dordej korsade sig; man brukade ännu korsa sig här i landet. Hvem kunde en så gammal jude vara, om icke Jerusalems skomakare? Och han hade gästat i Kaskas torp — han, som lefvat i sextonhundrade år — han, som sett frälsaren — han, som förvägrat Guds Helige att hvila under bördan af korset — han, som gick fridlös kring jorden från släkte till släkte! Och denne fridlöse gengångares dotter låg här begrafven; hon kunde ej ha varit mycket yngre än sin fader, fastän hon sett ut att knappt vara tjugu år gammal! Bennu och Hagar voro barn af en så förunderlig släkt! Och hon, Dordej, hade fått penningar för att plantera rosor från det heliga landet på en gengångerskas graf! ... Hvad skulle hon göra? Hon lät den tunga börsen falla i snön och såg, rådvill emot sin vana, på Thomas.
Thomas upptog börsen och undersökte betänksamt dess innehåll, om det kanhända luktade kristet blod eller tilläfventyrs var de dödas ben. Det var blanka guldmynt till en mängd och ett värde, som vida öfversteg de höge herrarnes engång så välkomna gåfvor för barnens uppfostran. Aldrig hade den fattige torparen ens i drömmen sett en så oerhörd skatt. Nu kunde de kläda barnen, skicka dem i skola, äta rent rågbröd. Nu kunde de köpa Kaskas torp ... Nu kunde de köpa Nyby gård! ... Endast myntet var äkta?
Frestelsen var stark. De stodo kvar på den snötäckta kyrkogården, vinden hven i de löflösa trädens grenar, bonden från Nyby körde förbi dem på landsvägen med råg till kvarnen. Slutligen sade Dordej:
— Vi gå till prästen!
Och de gingo den väg, som så mången i detta land gått före och efter dem under samvetets bekymmer och rådvilla frågor i timliga och eviga ting — de gingo till prästen för att begära råd. Under vägen uppstod en ny betänklighet. Om vi yppa för prästen, att vi nu äga så mycket penningar, skall fogden pålägga oss tredubbla gärder, länsmannen skall anställa räfst hos oss, ingen skall tro, att vi åtkommit ärligt en sådan skatt. — Låt mig råda! — afgjorde Dordej beslutsamt, i det hon uttog ett guldmynt ur pungen och gömde det öfriga försiktigt i kjolsäcken.
När det gällde vidskepelser, stodo blott få af Finlands präster vid denna tid upphöjde öfver sitt folk. Den gamle kyrkoherden Petrus Matthiæ Tavia, som Dordej förut med så liten framgång rådfrågat, var nu lika öfvertygad som hon, att den vandrande juden uppenbarat sig i Karis. Detta betydde något, det var ett järtecken. Nästa söndag måste där läsas i kyrkan en förbön för den olycklige vandrarens själaro. Hvad angick det guldmynt, som Dordej framvisade, fann kyrkoherden rådligast att hellre förära det åt socknens fattiga, än att besmitta sina händer med något så misstänkeligt.
— Här är icke mången i socknen fattigare än vi själfva, vågade Dordej invända.