— Så gif guldpenningen åt kyrkan, och Herren skall från åkern gifva eder dubbelt igen, svarade prästen, ej utan en kvarlefva af den katolska tidens föreställningar om fromma gåfvors nytta för saligheten.
De två makarna gingo lika rådvilla som de kommit. Gifva åt kyrkan? Kyrkan var rik, medan de åto bark. Det vardt en hård strid mellan Mammon och Dordejs samvete.
— Vördig far begär nageln af lillfingret; visste han af de stora pengarna, skulle han begärt hela armen. Men Skriften säger, att Herren gifver födan åt korpens ungar. Har han nu gifvit oss ungarna och lägger födan bredvid dem, hvarför skulle vi låta dem svälta? Jag skall säga dig något, Thomas. Vi göra med denna penningen ackurat som prästen sagt, så får Gud sitt. Därnäst taga vi en annan penning ur pungen, köpa oss råg och låta barnen äta sig mätta. Skam få min tunga, om detta är synd. Resten låta vi ligga orörd i kistan, tilldess vi få bättre besked.
Icke långt efter besöket i Karis uppenbarade sig den vandrande juden i Åbo, öfverallt sökande spåren efter två barn, dem få eller ingen kände. En kvarblifven tjenarinna hos den bortflyttade presidenten Kurck ledde honom till spåren af en besynnerlig flicka, som bott hos presidenten, läst hos professorerne och på hösten följt sin beskyddare till Sverige. Juden var outtröttelig. Han gick till de lärde, till Martin Stodius, mystikern, som undervisat Hagar i hebreiska och naturkunskap, till Johan Terserus, den sedan så vidtberömde och vidtklandrade biskopen, som undervisat henne i latin och grekiska, till Simon Kexlerus, som invigt henne i den högre matematiken. Desse lärde herrar berättade honom förunderliga ting. Stodius antog en spiritus familiaris, som lärde flickan förstå en bok, så snart hon öppnade den. Kexlerus förklarade sig hafva stått svarslös för hennes matematiska bevis. Terserus, den skarpsyntaste, anmärkte skrattande, att flickan var ett phænomenon, som dock till slut intet annat betydde, än ett ingenium velox, en ungdom med sällsynt snabbfyndighet.
Årstiden var den ogynnsammaste, och likväl unnade sig den vandrande juden ingen rast. En dag var han försvunnen från Åbo, såsom han försvunnit från andra orter, och icke långt därefter uppenbarade han sig i Stockholm. Huru han kommit öfver det mörka, stormiga, isiga hafvet, visste ingen. En möjlighet var, att han lyckats bana sig väg öfver Åland med en af dessa oförvägna isbåtar, hvilka seglade öfver de öppna fjärdarna och drogos öfver de frusna. Men vid denna årstid behöfde posten stundom månader för att komma till Stockholm. Och hvartill behöfde Jerusalems skomakare båt? Han drog sina sjumilsstöflar på och gick öfver hafvet.
11. Slottsbranden.
Komma från Breitenfeld och stupa i Stockholms slott!
Äfven den mest kunskapsälskande unga drottning kan icke alltid begrafva sig i folianternas lärdom. Den nya bokvårderskan fick erfara hvem hon tjenade. Mer än en vecka förgick, utan att Hagar såg en flik af sin herskarinnas klädningsfåll i lärdomens rustkammare, där hon förtecknade böckerna och så ofta glömde allt för det omotståndliga behaget att fördjupa sig i en förr okänd författares nya tankegång. Ingen fisk känner sig så hemmastadd i en kristallklar sjö, som Hagar Ring i drottning Kristinas bibliotek. Hon glömde mat, dryck och sömn, sällskap och hofskvaller för att frossa i det öfverflöd af kunskap, som på dessa hyllor endast begärde att anlitas. Hon glömde drottningen, fru Beata, sin bror, det förgångna, närvarande och tillkommande. Hon lefde i böckerna; hon lärde så mycket mer, emedan hon fick vara fullkomligt ostörd. Ingen tycktes bekymra sig om hennes tillvaro i denna ensliga fristad. Kammartärnorna och hofpigorna hade omhuldat henne med sin gunst af det naturliga skäl, att hon stod i ogunst hos allas buse, fru Beata. Alla täflade att omgärda henne med en beskyddande mur af pigkammarens vakt. Och pigkammaren i ett hof är också en stormakt. Det var den lyckligaste tid som Hagar genomlefvat.
Drottning Kristina hade glömt doxa och alla teologiska stridsfrågor för det furstliga biläger, som skulle firas i slottet den 27 November. Hennes kusin, furstinnan Kristina Magdalena, skulle förmälas med markgrefven Fredrik VI af Baden-Durlach — en förbindelse, från hvilken, i långt senare tider, två svenska konungahus härstammat: det Holstein-Gottorpska och Oskar I:s gemål Josefina. Man har ännu kvar förteckningen på de inbjudne till detta bröllop: det var allt hvad Sverige då hade förnämt och lysande hemma hos sig. Hela hofpersonalen och den unga drottningen själf voro lifligt upptagna af tillredelserna till denna kungliga familjefest, som skulle blifva en illustration till andra segern vid Breitenfeld och borde firas så lysande som möjligt. En ung pommersk arkitekt, Nikodemus Tessin, uppgjorde ritningar till nya, smakfulla dekorationer efter mönster från franska hofvet. Statsfruarna togos till råds för kostymerna, kammarjunkarne utsändes på beskickningar, furstinnorna Marie Eufrosyne och Katarina Eleonora kallades gång efter gång till drottningen för att med henne och Ebba Sparre öfverlägga om toilettfrågorna. Hofskräddare, sömmerskor och alla slags handtverkare genomvakade sömnlösa nätter. Allt var i rörlig brådska, allt utom det tysta, fridlysta biblioteket.
Den 25 November om aftonen, två dagar före bröllopet, var ett »värdskap» i slottet för brudparet, motsvarande ungefär tyskarnes så kallade Polterabend. Hagar satt ensam vid sin lampa och en praktfoliant, när hennes dörr sakta öppnades och framför henne stod hennes förra beskyddarinna, presidentens gemål, fru Sofi De la Gardie.