— Godt. Du vet det nu. Det tör hända, att fröken Kerstin icke läst Aristoteles. Rätta dig därefter!
— Ja, ers nåd.
— Din ställning är farlig. Vid ett hof afundas man alltid nykomlingar, besynnerligen en fattig och okänd, utan namn, utan börd. Du har en mäktig ovän.
— Ack ja, ers nåd. Men fröken har lofvat beskydda mig mot fru Beata.
— Lita ej för mycket därpå! I hvilken ställning står du till jungfru Ebba Sparre? Du vet, att hon har drottningens hjärta och öra.
— Jungfru Ebba har icke varit oblid mot mig. Jag har två gånger tjenstgjort i hennes ställe.
— Ett rykte är utspridt, att du skulle vara besläktad med vår familj. Det kan icke vara från dig det utgått?
— Så otacksam är jag icke, ers nåd. Det är ett missförstånd af riksrådet Skytte, som hört, att hans nåd presidenten stått fadder åt mig.
— Emellertid har fru Beata frågat presidenten därom. Han ansåg ej nödigt att säga henne allt, men han kunde ej undgå att förneka frändskapen. Du vet således, kära barn, att du bör vara dubbelt försiktig, emedan din börd med all flit efterspanas. Farväl. Min dotter Ingeborg väntar mig. Gud skydde dig. Och skulle något hända, har du en tillflykt hos dina gamla vänner.
Hagar blef allena. Aristoteles nödgades vika för tanken på stjärnan, två namnlösas enda fäste i himmelen och på jorden. Hon syntes ej denna kväll; hon var skymd af tunga snömoln. Det blåste hårdt. En hvinande storm gnisslade i slottets åldriga tornluckor och öfverröstade musiken i danssalen, hvarifrån svaga ljud stundom förnummos till Hagars bostad i västra slottsflygeln midtemot den så kallade balettsalen. En känsla af öfvergifvenhet smög sig ut från den matt flämtande lampan, hvars olja tog slut och spred en lukt af någonting brändt öfver det halfmörka rummet. Det var lampan som osade. Hagar ville gå ut för att hämta ny olja. Hon kunde lida ensamheten, men icke mörkret; mörkret är ensammare än tanken, mörkret är okända faror; äfven det minsta ljus är ett tröstande sällskap.