Med oljekannan i handen kastade Hagar en blick genom fönstret, som vette mot lilla borggården. Där rörde sig otydligt betjening och lyktor. Men hvad var detta i södra tornet? Det liknade icke skenet af ett ljus, och det kunde icke vara en reflex af månen; man hade ju nedan. En så klar ljuspunkt ... nästan som eld?
Hagar stannade, fängslad af denna bländande ljuspunkt, som uppflammade i mörkret, allt klarare, men så tyst, så obemärkt ... så hemlighetsfull ...
Nu kom där en skugga, som skymde ljuset, försvann och kom mörkare åter. Var det rök? Det liknade rök ... Ja, det var brand, det var eldsken ... i denna storm!
Ingen tycktes gifva akt på skenet, upptagna, som alla voro, af banketten och dansen. Hagar störtade ut; trappor och rum i närheten voro toma; alla trängdes i festvåningen. Nederst i trappan mötte hon en kammartjenare med en bricka.
— Det brinner i södra tornet! ropade hon.
Karlen skrattade. Han hade tömt halfdruckna bägare och var otillräknelig ... det största af alla felsteg i drottningens tjenst.
Hagar sprang vidare, utan att veta hvart, och kom till ett kök i nedra våningen. Här var brådska: supén skulle serveras efter dansen.
— Det brinner i södra tornet!
— Dumheter!