— För sexton år sedan täcktes ers nåd visa godhet mot två okända, värnlösa barn och har sedan upptagit i sitt hus det ena af dem, en flicka vid namn Hagar.
— Hvad? utbrast presidenten öfverraskad. Skulle ni känna Hagar Ring?
— Hagar Ring är mig obekant, men jag vore ers nåd mycket förbunden för några gunstiga upplysningar om en flicka vid namn Hagar, som ers nåd behagat föra med sig från Åbo till Stockholm. Ers nåd har rätt att fordra en förklaring. Jag önskar för en arfsfråga få visshet om hennes härkomst.
— Arf? genmälde presidenten med en ny öfverraskning. — Denna flicka skulle hafva en härkomst och en arfsfråga? Ni vet då icke ...
— Jag vet allt, utom innehållet af det skrin, som förvarar hennes mors efterlämnade klenoder. På dem beror mycket. Det är endast de, som kunna bevittna Hagars härkomst, och man har sagt mig, att ers nåd haft godheten taga skrinet i förvar. Är det tillåtet att se det?
— Jag beklagar, att skrinet förvaras under sigill i Åbo hofrätt såsom omyndigas arf.
— Och detta sade mig ingen i Åbo! Jag ville gifva hälften af mina få återstående dagar för att se dessa klenoder, men en ny resa öfver hafvet i denna årstid ... Finnes ingen utväg att sända skrinet från Åbo till Stockholm? Inga kostnader skola hindra.
Presidenten eftersinnade.
— Omyndigas arf ... hofrättens sigill ... Är ni beredd att deponera en kaution af 12,000 daler för den händelse att klenoderna ginge förlorade under hitvägen?
— Å, herr president, smålog penningefursten. Hvarför icke 100,000, om ni anser det nödigt? Den tid jag måste vänta kan ej ersättas med detta belopp.