— Nåväl, ni deponerar 12,000 daler mot kvitto i räknekammaren och bekostar en kurir, som i morgon bittida söker komma öfver till Åbo med min fullmakt att utbekomma skrinet från hofrätten. Tyvärr kan ni icke köpa hafvet och isarna. Det kan dröja mindre än två veckor, men det kan också dröja åtta eller tolf.
Juden höjde på axlarna.
— Tid är kostbar, ers nåd, men man är stundom tvungen att slösa. Vågar jag ännu utbedja mig en gunst? Får jag se flickan?
— Hagar är för närvarande i tjenst hos drottningen och bor i slottet.
— Ah, den stormäktiga drottning Kristina! Så högt når icke en ringa främling. Är det möjligt att kalla flickan hit, att få se henne hos ers nåd?
Presidentens hållning blef högdragen.
— Min bäste herre, jag tjenar en främling, där det står i min makt, men mitt hus är ingen mötesplats. Är det något vidare, hvarmed jag kan stå till tjenst?
Juden bugade sig med ett nästan omärkligt smålöje.
— Jag är ers nåd oändligt tacksam för det bistånd ers nåd redan behagat förunna mig. Tillåt mig erinra om en obetydlig tilldragelse. Jag tror det var år 1610, i Maj. Ers nåd var då ung och studerade i Prag. Växlar förkomma ofta på långa vägar. Ers nåd var okänd i Prag och tillfälligtvis i förlägenhet. Det sista en ung adelsman pantsätter är sin värja, men jag fruktar, att värjan var på väg till en af mina trosförvanter, när ers nåd erbjöds ett lån utan pant ...
— Tusen floriner, ja. Och utan pant. Skulle det varit ni?