— Han föreslog mig en liten spatsertur kring jorden och lofvade hämta mig tillbaka om tvåhundra år, men jag fruktade, att ni skulle förlora tålamodet och gifta er under min frånvaro, skämtade presidenten.
13. Finska bibeln.
Hörnstenen, på hvilken allt skall uppbyggas.
Drottning Kristinas sextonde födelsedag förändrade intet i hennes väntande krona, men mycket i hennes personliga ställning. Hon hade fått årens kungabref på rättigheten att vara en vuxen ungmö, att hafva sin egen mening, att styra sig själf, innan hon kallades att styra riket. Det var intet tvärt framsteg: hon hade gjort anspråk på denna rättighet redan förut, och de styrande hade motvilligt gifvit efter. Men det sextonde året afklippte tyglarna. Om detta nyckfulla och bångstyriga kungabarn med sina lysande snillegåfvor dittills kunnat böjas endast med mycken varsamhet, lydde det numera endast sin egen klokhet, när det föredrog att vänta. Kristina kunde vara så foglig som någon myndling, hon kunde lyssna till råd och, där det behöfdes, tillrättavisningar af sina förmyndare; hon kunde öfverlämna allt åt deras bepröfvade erfarenhet och tigande bevista rådets öfverläggningar. Men detta allt med en dold reservation, med ett brinnande begär att göra sin uppfattning gällande, när hennes tid var kommen. Hon uppfattade kronans och snillets förenade makt som obegränsad. Ännu framträdde själfrådigheten blott i frågor som rörde hennes egen person, hennes toilett, hennes studier, hennes nöjen och lefnadsvanor, hennes omgifning och favoriter. Den första, som erfor detta och nödtvungen gaf vika, var fru Beata Oxenstjerna. För hvarje gång hon förhetsade sig och tog ett djärft steg framåt, nödgades hon taga två steg tillbaka. Detta gick icke. Den mäktiga fruns stolthet uppreste sig, men statsklokheten bjöd henne tiga, och hennes bror, rikskanslern, tillät henne icke att afgå från hoftjensten.
Födelsedagen firades med ett värdskap i slottet, oaktadt pågående reparation. Det unga hofvet församlade sig i tätnande led kring sin medelpunkt. Där dansades mycket. Den unga drottningen var road ända till själfsvåld, gycklande glad — behagsjuk, sade de gamla nåderna, men de misstogo sig. Hon dansade gärna, emedan hon visste, att hon dansade väl, men tilläto sig hofvets unge kavaljerer en frihet, fingo de erfara, att de dansade med en drottning. Hvad händer icke, när man är ung och så lätt kan glömma sig? Det berättades, att unge herr Svante Larsson Sparre, nitton år, vågat trycka drottningens hand under en af dessa afmätta chaconner, som då voro på modet. Strax därpå såg man honom bleknande böja ett knä och bedja om tillgift. Nästa ögonblick var Kristina åter i dansen.
— Hvad skall det om två år blifva af Sverige? frågade gamle riksmarsken Jakob De la Gardie sin vän rikskanslern, i det han betraktade dansen, skyddande sina svaga ögon med handen för ljusskenet.
— Icke värre, står till att hoppas, än 1611, när en sexton års kung afknäppte brynjan, svarade Oxenstjerna.
Hagar Ring stod obemärkt bland nyfikne tjenare i dörren till danssalen. Hon såg sin unga drottning, den gladaste bland de glada, sväfva i dansen. Hon såg rikskanslern samtala med fru Sofi De la Gardie, presidentens gemål, och fru Beata snäsa en kammartjenare, som kringbar syltade frukter. Hon såg jungfru Ebba, jungfru Anna Fleming, jungfru Ingeborg Kurck och andra bland hofvets tärnor strålande af behag mottaga sina beundrares hyllning. Hon igenkände några bland kavaljererne: unge Bonde, unge Sparre, bröderne Knut och Gustaf Kurck, presidentens söner; hon såg denna stolta svenska adel, som icke gaf vika för Tysklands furstehus, känna sig så hemma i kungaborgen, som gnistorna i härden. Men henne såg ingen; hon fortfor att vara hafvets namnlösa, drifvande spån. Icke för första gången kände hon afundens törne såra sitt unga bröst; hon hade dittills afundats de rika, de lärda, som hade fri tillgång till alla visdomens skatter. Nu afundades hon högheten, äran, behaget och glansen; nu röjde sig inom henne en brinnande lystnad att också engång vara en af dessa fjärlar i världens solsken, att också engång vara så afundsvärdt lycklig, så tjusande, så beundrad som de. Hvarför skulle hon stå i skuggan, när de stodo i ljuset? Var hon icke lika ung, lika vacker, lika begåfvad som de, ja mer än de flesta? Kände hon icke inom sig en brännande törst efter något stort, någonting lysande, mäktigt och ärorikt, som skulle göra hennes namn jämnbördigt med drottningens? Och hon bar intet namn, hon var mindre än intet, hon var fattigare än den fattigaste, öfvergifnare än den mest öfvergifna, ty ingen var dömd, såsom hon, att bära en värld i sin barm och stängas in i ett mussleskal.
Utan att hon visste det, fylldes hennes ögon af tårar. Hon grät icke lätt, men när hon grät, så grät hon öfver sig själf. Då hon såg upp, varseblef hon genom den fuktiga dimman två ögon, som ofrånvändt betraktade henne från salen. Det var Gustaf Kurck, den yngre af bröderne, han, som varit för henne nästan en fosterbror och alltid försvarat henne i presidentens hus, men också alltid gäckat och retat henne. Sedan några veckor hade han förändrat sin ton, när hon besökte familjen. Han hade blifvit uppmärksammare, artigare, hjärtligare; han hade låtit undfalla sig ord, som ingen annan fick höra. Och nu denna blick ... Hagar flydde upp till sitt rum, kastade sig på sin säng och brast ut i gråt.
Veckor förgingo i ensamhet. Drottningen hade rest till de lärda öfningarna i Upsala och återvände kort före jul. Hennes famula, bokstäderska — Hagar gjorde ej anspråk på högre rang — genomilade nya folianter och hade fördjupat sig i stjärntyderiet, astrologin, som ännu långt efter Copernicus och Galilei fortfor att vara det världsägg, ur hvilket den verkliga stjärnkunskapen började framträda med sina underbara naturlagar. Hagar sökte sin stjärna. Siffrorna hänvisade henne till planeternas konung Jupiter, icke till den väldiga himlakropp, som en nyare tid så omsorgsfullt mätt och vägt, men till en lysande despot, som beskyddade och beherskade sina utvalde på jorden, gaf dem kungliga gåfvor, men tvang på samma gång deras lif in på redan vid födelsen utstakade banor. Hvilka tjusande och dock förskräckande drömmar! Det var de gamle grekernes öde. Förgäfves hade stjärntydarne uppställt som motvikt den läran, att stjärnorna icke tvinga människolifvet, endast gifva det en riktning i medfödda anlag. Hagar räknade och räknade; hon fann nya, förvånande matematiska formler, men hon fann ingen plats för Gud, ingen plats för människans fria vilja. Gud hade redan blifvit för henne en vacker myt, men den fria viljan kunde hon, ville hon icke uppoffra.