I dessa tvifvel och drömmar hade hon tillbragt en orolig natt, när hon klockan mellan tre och fyra på morgonen väcktes af Fiken Lång med bud att drottningen väntade henne. Kristina hade varit lärd i Upsala, men dansat vid hemkomsten. När hon öfverdrifvet dansat, ridit eller jagat den ena dagen, var hennes vana att andra dagen kasta sig med fördubblad flit in i studierna, begrafva sig i biblioteket, fortsätta tilldess att hon tröttnat och därpå åter kasta sig in i nöjen eller kroppsöfningar, likasom hade aldrig en bokstaf tryckts för vett eller nöje i denna världen.
Hagar fann sin herskarinna bläddrande i ett tjockt praktband med permar af saffian, guldsnitt och silfverknäppen, som hon mottagit på sin födelsedag. Det var en af de dyrbaraste födelsedagsgåfvor, som en monark kan mottaga, ett af de ärofullaste minnen, som en dag skulle fästas vid drottning Kristinas namn för eftervärlden — en långt genom tiderna synlig milstolpe i ett folks kulturhistoria. Drottningen hade mottagit den första fullständiga bibeln på finska språket och var nu lifligt upptagen af att studera dess obekanta, sällsamt klingande innehåll. Hennes store fader hade förstått finska, hennes farfars broder, då för tiden hertig Johan af Finland, hade, i sina korta själfständighetsplaner, utfärdat officiela skrifvelser på detta språk. Kristina hade aldrig varit i Finland och skulle aldrig beträda dess jord, men hon kände sina finske krigare, sina finske statsmän. Per Brahe hade för henne skildrat grannlandet i öster som andra parten af Sveriges rike. Hon hade anledning att icke förbise detta lands språk i ett så epokgörande verk, och hon smickrades af tanken att vara den enda af Europas regenter, den enda af dess lärda utom Sverige, som förvärfvat någon kännedom om ett så nytt, så främmande tungomål.
Klas Fleming, Gustaf Horn, Jöns Kurck och andra magnater talade finska. Kristina begärde af dem en ordbok: det fanns ingen; en grammatik: det fanns ingen. Hon vände sig till Hagar:
— Du är från Finland; lär mig finska!
Hagar hade uppvuxit i en svenska talande bygd af Nylands län och kände grekiskan bättre än finskan.
— Hvad? Icke känna sitt lands språk? Vara så lärd och så hjälplöst okunnig!
— Jag har läst biskop Erikssons finska postilla.
— Nåväl, uttyd för mig dessa underliga stafvarna! — Och Kristina uppslog vid sidan af den finska bibeln vulgata, Gustaf II Adolfs svenska bibel och en tysk öfversättning, för att genom jämförelsen komma till ordaförståndet.
Drottning Kristinas finska bibel af år 1642, hvaraf numera blott få exemplar undgått tidernas härjningar, var för sin tid omsorgsfullt, nästan praktfullt utstyrd i stor folio. Titelbladet föregicks af ett vignettblad i träsnitt, föreställande de finska landskapens vapen. Därefter lästes i stor stil med ornamenter en titel, som redan i stafningen bar tydliga spår af ett nytt skriftspråk i dess linda:
»Biblia, Se on: Coco Pyhä Ramattu Suomexi. Stockholmis, präntätty Henrich Keisarilda Anno 1642.»