Hagar teg.
— Ytterligare, slutar rapporten, må jag det icke förhålla, att en rättare på Esbo gård säger sig vid samma tid hafva skjutsat två slädar till Helsingfors. Främst åkte en karl med två tunga koffertar i släden och efter honom en kvinna, märk: icke två kvinnor. Rättaren kommer detta så visst ihåg för att karlen haft mäkta brådt, kört hästen fördärfvad och för skadan betalat rättaren sex daler silfvermynt ... Detta har Lilliehöök uppdagat. Det är för litet ljus för att trefva sig fram i nattens mörker, men för mycket att kunna sorglöst somna. Mig kommer det för, som om tråden spinner sig ut till ett svart förräderi.
— Hans nåd presidenten vet törhända ett råd, genmälde Hagar skyggt.
— Jag har tänkt därpå. Hvarför ha vi inte studerat lagfarenhet? Hvad hjälpa oss alla våra auktorer, om vi ej med dem kunna fånga en enda röfvare? O, det är skändligt ... En sjuk kvinna i denna belägenhet, utkastad en vinternatt på en öde landsväg! ... Men det finns en, som vet mer än din gudfader, presidenten Kurck. Jag vill låta hitkalla den vandrande juden. Vill han inte bekänna, skall han tvingas därtill, om han ock sju resor vandrat kring jorden och bjuder som lösepenning Sveriges rike i guld.
— Tillåter nådig fröken, att jag genast uppsöker hans nåd presidenten?
— I morgon törhända. I dag är ett värdskap hos gamle marsken; hans son har återvändt från Upsala. Jag vill studera finska, tilldess man kommer att kläda mig. Således, Hagarille ... uttyd för mig andra kapitlet af Genesis!
Och de fortforo att trampa en smal gångstig genom de gåtlika, slingrande labyrinterna af ett nyssfödt, för världen okändt språk. Kristina hade en underbar förmåga att kasta sig in med hela sin tankekraft på det ämne hon förelagt sig, därpå göra ett sidosprång åt motsatt håll och så åter ögonblickligen vara där, hvarifrån hon gått ut. Ett halft intresse, en delad uppmärksamhet voro mot hennes natur. Med om allt eller med om intet, detta var grunddraget. Det var ej stadgadt ännu, men det skulle hårdna.
Hon sade till Hagar i en af dessa förtroliga stunder, när båda lifvats af en ny stor upptäckt i folianternas visdom:
— Tror du på böcker?
— Jag tror, att vetandet är ett haf och hvarje bok en droppe i hafvet — svarade Hagar.