— Du far vilse. Tillvaron är ett haf, vetandet är intet mer än en dunst på dess yta. Hvad är en bok? Grekerne säga: skia kapnu, rökens skugga.
— Hesiodus begagnar detta uttryck om människolifvet.
— Åt skogen med din Hesiodus! När jag utsugit böckernas visdom, vill jag kasta dem alla på elden och börja lefva. Du råtta, som gnager perm efter perm i ditt mörka hål, vet du hvad det är att lefva? Vet du hvad det är att vara ung, att andas i djupa drag lifvets luft, att befalla öfver alla dess njutningar, men välja de bästa; att gå genom världen från bragd till bragd, från ära till ära och, när man vunnit allt, kasta det åter skrattande bort som en trasa? Står det i böcker, säg?
Hagar teg. Åter kom där ett eko af hennes egna tankar, i de stunder när hon befann sig i uppror mot allt. Klyftan mellan en drottning och en namnlös var icke djupare, än att bådas tankar flöto omärkligt in i hvarandra.
— Nej, det står inte i böcker, fortfor Kristina häftigt, och jag vill lefva. Gör som jag, du ... Trälbind dig aldrig! Jag vill göra dig rik, om du ej är det förut. Jag vill göra dig så hög, att du erkänner ingen annan än mig öfver dig. Mig måste du erkänna; utan mig är du intet. Vill du vara mitt verk, eller vill du vara den kiselsten, som en drottning tog upp för att han blänkte i sanden och kastade bort, när där endast var kattguld?
— Jag vill lyda nådig frökens befallningar ... vara trogen och icke trälbinda mig.
— Vänd inte mina ord! Det är något hos dig, som ej finns hos de andra och som likar mig godt. Kom ej med något, som jag inte kan lida! Bryr jag mig om din lärdom? Det är allt munväder; du vet ingenting, din merit är, att du intet förstår. Hvarför tog jag dig annars? Om två år skall jag gifva dig namn och lära dig lefva. Sedan, när jag tröttnat vid dig, skall jag gifta bort dig till någon af familjerna får- eller oxehufvud.
— Då skall jag tacka underdånigst och svara, att jag ej varit oläraktig i nådig frökens skola.
— Jag skall gifta bort dig. Du skall se, huru jag gifter bort furstinnor och hofjungfrur. Hvad angå dem mina vägar? Jag är för mig, jag. Du med dina löjliga stjärnor, uttyd för mig hvarför kometen är olik alla andra! Vet du inte, att jag är ett järtecken? ...
Drottning Kristina kom icke längre i finskan, än att hon kunde läsa den nya bibeln med tillhjälp af andra biblar. Men hon hade ökat sin språkkunskap med ett tungomål, som skulle blifva det tionde, och därur behållit i minnet ett tillräckligt ordförråd för att kunna förvåna finske riksråd eller finske riksdagsmän med ett nådigt tilltal på deras språk. Detta var dock något för äran och något för statsklokheten. Där funnos verkligen män som behöfdes, män som hon ville vinna och för hvilka detta språk ljöd som hemlandsmusik, män som, bland mycket stort och älskvärdt hos Sveriges unga drottning, funno det mest beundransvärdt, att hon kunde tilltala dem på Finlands språk.