— Där är det! fortfor kvinnan med sin utsträckta hand. — Där är fördärfvet! Icke i guldet, icke i pärlorna, icke i lismarne, icke i lycksökarne, icke i komedianterne, icke i de fattiges hunger och de rikes öfverdåd, ingenstädes därute i synliga och jordiska ting — innanför är det, djupt, djupt i bottnen af en människosjäl, som ingen ser, men som utflödar till allt. Där är det, där, i ormens gift, i högmodet, i lustan, i det själfkära, egenvilliga, från Gud bortvända hjärtat. Gån dit! Gån dit! Frågen henne hvem som där smyger i nattens mörker, hvem som natt och dag hviskar i hennes öra: det finns ingen Gud, det finns ingen frälsare, det finns endast människor, som föddes i går och dö i morgon! Han ljuger, hon lyssnar; han bedrager, hon tror. Nästa gång säger han till henne: nej, det finns här i Sveriges rike endast en människa som har rätt att lefva, och det är du. Tänk icke på alla de andra, de äro födda för din skull, hvarför skulle du icke utsuga dem? De äro din fotapall, hvarför skulle du icke trampa på dem? Ja, så säger han. Veten I hvem han är? Det var han, som talade i lustgården till de första människorna och sade till dem: här är kunskapens träd; I skolen vara som Gud! Men han har en klufven tunga, han säger icke nu, som han engång sade på berget: fall ned och tillbed mig, så skall jag gifva dig hela världen! Si, nu säger han: om du tjenar mitt rike, skall jag tillbedja dig! Hvad vill du att jag skall gifva dig? Här äro lustarna: välj! Här är världens tillbedjan: lyss! Vill du något mer? Vill du hafva äran? Tag henne! Makten? Är du ej enväldig? Friheten? Äro ej alla ofria, utom du? Guld? Ös ut, ös ut, hvarför spara? Är det något mer? Begär du hämnd på dem som klandra och oroa dig? Befall öfver pinbänk, stegel och hjul! Är det mer? Vill du vara en man? Jag kan ej omgöra skapelsen, men jag kan fördärfva henne. Afsäg dig kärleken, låt hatet dia en jungfrus spenar! Prisa enviget, göd förtrycket; jag skall förvandla ditt kvinnohjärta. Begär du ännu något? Vill du förakta ditt land? Gör det, vänd ryggen åt alla dina pligter! Dåraktiga, du bevarar ännu ett arf af din fader, min fiende. Kasta det från dig, förneka honom, förneka allt som hittills varit en kvinnas prydnad, en dotters hörsamhet, en drottnings ära, och jag skall förkläda dig till dygdens gudinna; ingen, icke ens du själf, skall mera igenkänna dig ...
Hon tystnade, stödde sig mot muren och inandades i djupa andedrag den vederkvickande vårluften. Hennes ord begynte finna ett gensvar. Många stodo viljelösa, förlamade af skräck. Andra röster blefvo allt högljuddare: till slottet, till slottet! De afbrötos af nya utrop, än mera hotande, än mera våldsamma från den vansinnigas läppar.
— Drottning Jesabel, drottning Jesabel, hvar fördöljer du dig? Göm dig bakom dina murar; jag ser genom murarna! Täpp dina öron; du undgår mig icke, du måste höra mig! Jag är rösten ur det fördolda, jag är ditt samvete; mig kan du icke undkomma. Och jag säger dig, drottning Jesabel: om du icke förjagar frestaren, om du icke skiljer Baals präster ifrån dig och vänder dig till Herren din Gud, som du förnekar och öfvergifver, skall domen gå öfver ditt hufvud, innan femton månader äro till ända. Herren skall förjaga dig från ditt land, och du skall ingenstädes i himmelen eller på jorden finna ett fäste. Du är den stjärnan, som uppgick i tidernas afton och lyste halfva natten igenom, men slocknade bort i svarta mörkret, förrän morgonen kom. Du är det gyllene löfvet på bergets högsta björk, och himmelens fåglar sjunga för dig; men hvar är du, löf, nästa höst, när stormen sopar dig bort i frysande snö? Si, han kommer, han kommer, den dag, när allt tomt sken förgås och alla lofkväden äro falnande aska. Då kommer rösten till dig och säger: hvar är din första kärlek? Drottning af Laodicea, märk, att jag förkunnar dig detta förut, på det du må tro, när det skedt är. Emedan du säger: jag är rik och hafver nog och behöfver intet, och vet icke, att du är eländig och jämmerlig, fattig, naken och blind, så råder jag dig att köpa guld, luttradt i eld, på det att du må blifva rik, och hvita kläder ...
Hon afbröts i halfva meningen. Rikskanslerns hus var omtänksamt försedt med en bakport åt den på andra sidan löpande gatan, och på denna väg hade ett ilbud afsändts till högvakten. En stark afdelning af lifgardet till häst under Totts befäl ryckte fram, skingrade, utan annat motstånd än skällsord, den stojande folkmassan, bemäktigade sig talarinnan och återförde henne till Danviken. Uppskakade, droppade skarorna bort på angränsande gator. Ännu länge genljödo i mångas öron de skräckfullt hotande orden: drottning Jesabel, drottning Jesabel! Kvinnans namn har ej blifvit kändt, hennes ord äro icke antecknade, men i tidens krönika omtalas hon som en Sibylla, hvilken för drottning Kristina förkunnade Ragnarök.
Samma kväll blefvo Pimentellis fönster inslagna. Ingen af de hatade utlänningarne vågade visa sig utan eskort på Stockholms gator.
18. Carl Gustaf på Öland.
Fångne titan, fastnaglad vid klippan, när skall du bryta din fjätter?
Ungefär på midten af den långa, smala kalkklippa, som kallas Öland, reste sig på drottning Kristinas tid en gammal borg, som blifvit ombyggd af Johan III och kallades Borgholm. Den som i våra dagar gör sig mödan att uppklättra öfver en i berget banad stig till de ännu storartade, fastän vanvårdade slottsruinerna, öfverraskas af det betydande utrymme, som gruset af en förgången herrlighet upptager. Borgen var på sin tid väl befäst, hade två stora och två mindre torn samt egnade sig med sitt ensliga läge vid stranden af Kalmar sund förträffligt till bostad åt en furste, som valt denna fristad långt från hufvudstadens faror för att i ostörd ro kunna uppgöra framtidsplaner, minnas, hoppas och — vänta.
Sveriges tronföljare, pfalzgrefven Carl Gustaf, som icke fått drottningen, men förlofvats med kronan och därutöfver fått Öland till sårabot, hitflyttade vid skördetiden 1651 och regerade här ett litet fylkesrike, utan krigshärar och flottor, utan hof och komedier, men med goda jagtmarker, gamla krigskamrater, frihet att plantera och bygga, Sverige framför sig på andra sidan om sundet och kring sig ett folk, som älskade honom. Landtligare och mera idylliskt kunde ej en fältherre hvila ut efter trettioåra krigets mödor. Att plöja och så i den förvittrade kalkgrunden, att tåligt invänta skördens mognad och, som andre landtjunkare, fördrifva den ensliga vintern med jagthistorier, gästabud, tärning och schackspel, därtill var denna örn i sitt klippnäste icke skapad. Får man tro folksägnen, har han icke nekat sig försmådde friares ersättning för den kärlek, som han så länge förgäfves eftertraktat; i hans ungdoms historia finnas flera hårlockar än Hagar Rynings. A. A. Afzelius har upptecknat Ölandsvisan om Svanen och Svana-lilla:
Hvar har du varit så länge, Svana-lilla hvita?